Spelstudion Io-Interactive från Danmark gillar allting som har med gangstrar och lönnmördare att göra. Denna beundran inför den förskönade brutalitet som färgar den undre världen har gjort dem berömda över hela världen i och med “Hitman”-spelen, men med avstickarna “Freedom Fighters” (2003) och “Mini Ninjas” (2009), visade de att de ville testa andra sorters spel, och man kan anta att de var de här utsvävningarna från det beprövade som satte fart på de kreativita safterna rejält att de år 2008 (samtidigt som de jobbade med Mini Ninjas) – släppte spelet: “Kane & Lynch: Dead Men” till olika plattformar. Av någon anledning, som är svår att utröna, ville inte de två galna herrarna dö i det första spektaklet, utan bestämde sig för att förflytta våldet till metropolen Shanghai där de fortsatte sprida sin personliga Ragnarök.

Det som slår den vane gamern vid första anblicken är att spelets kamera är mycket oberäknelig, och det har med att göra att Io-Interactive har lagt lite krut på att försöka vara nyskapande, men tyvärr lade de energi på fel ställe. Då kameran enbart tillför ett illamående man lätt skulle kunna förknippa med en båttur på någon färja mellanTrelleborg – Travemünde, är det knappast det man helst av allt hade sett förändrats i de två psykopaternas vidare äventyr.

Kameraläget, som påminner om en skakig “dogme 95”-film av regissören Thomas Vinterberg, går som tur är att stänga av, men det gör inte de banala dialogerna eller den taskiga storyn som progredierar i tre halvljumma portioner.

I stort sett går spelet ut på att förflytta sig från rum till rum, eller från situation till situation, pga. att någon vill ta livet av Kane och Lynch. Våra karaktärer gömmer sig vid dessa tillfällen bakom någon låda eller vägg och tittar fram för att släppa iväg ett snett pistolskott som kanske träffar. De hukar och ställer sig upp så många gånger att jag förväntade mig se svällande muskler vid vaderna, men icke. De förblev som de kom till världen; blekfeta, vita som mjöl och inte ett dugg sympatiska.

Spelproducenternas våldsmani och fascination för blod, ärr och skärsår kommer verkligen till sin rätta i Dog Days; men märkligt nog har de lagt in ett filter som för att skydda känsliga spelare (?) Den som siktar på rena headshots i en oändlig ström med mycket grafiska detaljer kommer bli besviken. Vid varje skott som hamnar ovanför axlarna, dyker det upp en pixelerad “kub” som döljer kraftiga skotthål, och det är kanske bra om man mår illa av sådana detaljer, men det finns betydligt fler oroväckande scener i spelet som är lika grymma om inte mer utstuderade, att resonemanget med ett filter känns dumt.

Från det ena till det andra, ofta utan större förklaring, hamnar våra protagonister i en kontinuerlig ström av dåliga situationer, detta pga. att de, till en början, är på jakt efter Lynchs flickvän Xiu som har blivit kidnappad. Varför denna kvinna skulle beblanda sig med en knäppgök som Lynch är inget vi får ta del av. Det känns mest som om Io-Interactive har slängt in henne i spelet för att vara en motvikt till Kanesdotter som de jagade ifatt i det första spelet.

Det är faktiskt ganska underhållande, om inte tragiskt, att se Lynch löpa amok och mörda folk hej vilt, för att i nästa stund fälla tårar och flippa ut för att den enda meningen med hans liv, den späda kvinna som består av x-antalet ihopsatta polygoner som vi som spelare inte känner ett dugg för; är utom hans räckhåll. Karaktären Lynch blir trots sitt stora kval inte mångfacetterad, bara intetsägande och tom.

Misströsta icke du som är rädd för allt vad romantik heter, detta är inte en historia som får ett vackert slut.

Om vi låter bli att titta på innehållet och koncentrerar oss på utseendet, tycker jag att Io-Interactive har lyckats skapa en övertygande version av Shangai. Gatorna är smutsiga och gränderna ser ut som lungan Gud hostade upp för han / hen / hin hade råkat sätta spisen på för hög värme.

Det som drar ned den absoluta närvaron är småsakerna som man irriterar sig på. Det går för exempel att peppra ett magasin med kulor mot fönsterrutor som splittras i tusen bitar, men den lilla blomkrukan med en maskros i står kvar, uppenbarligen gjord av stål och får inte ett endaste blad krökt. Ai:n kan ibland vara riktigt bra, men stundom står fienden kvar exakt på samma ställe även om det borde vara uppenbart att du förflyttar dig.

Vapenarsenalen ser imponerande ut på papper och skryter med vapen som: Norinco 9mm, Norinco Model 77B, Desert Eagle, Taurus Judge, Tokarev TT-33 (fniss), Beretta 92FS, SIG-Sauer P226R,Smith & Wesson M&P, Colt King Cobra, m.fl, men väl inne i spelet upptäcker man att det endast går att bära två vapen i taget. Alla vapen har samma rekyl, låter nästan likadant, förutom handeldvapnen, kulsprutorna och RPG:n, och mer upphetsande än så blir det inte. Man upptäcker även att den bästa strategin att likvidera fienden innebär att man plockar upp en brandsläckare, eller en bensindunk som alltid finns tillgänglig, och kastar den i luften för att med autoaim spränga den i ansiktet på de hemska bovarna.

Det här tredjepersons “äventyret” (som även går att spela co-op), är ingenting för den som söker en långvarig eller djup upplevelse. Det underhåller för stunden och glöms bort så fort man vänder bort blicken, och som med alla spel från Io-Interactive lämnas man med en häpen min när det är slut och undrar:

“Var det verkligen allt?”

– och svaret på den frågan är alltid: “Ja …”

Det finns tillhörande multiplayer till Dog Days, men efter ca. tio försök (det fanns inga spelare på någon server online), gav jag upp. Det fanns tydligen ingen som var intresserad av Kane & Lynch: MP-upplevelsen, och jag måste erkänna att jag förstår dem.

IEGOCENTRISKT BETYG: