Det här spelet undvek jag ett bra tag eftersom jag hade hört att det var dåligt; dåligt på det sätt att jag hade fått för mig att det inte var lika bra som exempelvis: “F.E.A.R.” eller något annat fps-spel som är fullt av onaturliga väsen man inte riktigt kan förklara, men ändå måste ta död på.

“Legendary” utvecklades av Spark Unlimited, samma geniknölar som gav oss det söndersågade: “Turning Point: Fall Of Liberty” i början på år 2008, men även: “Call of Duty: Finest Hour” – fyra år tidigare. Senaste spelet ut på marknaden från dem var inget mindre än “Yaiba”, och jag antar att de flesta gamers känner till denna spelserie (Ninja Gaiden) sedan tidigare.

Precis som i fallet med Turning Point – målar Legendary upp ett “what if” – scenario. I det förstnämnda lekte man med tanken att nazisterna invaderade USA, i Legendary är det klassisk grekisk mytologi man ger sig i kast med. De har inte valt vilken legend som helst, utan har tagit sig ann “Pandoras Pithos”, dvs. legenden om”Pandoras Ask”.

Redan här tar sig vissa gamers för pannan eller skakar på huvudet och tycker det är trams. Var inte “Clash of the Titans” ett horribelt spel, varför gör man om samma misstag? Jo, självklart var det ett dåligt spel men det berodde inte på var man hade placerat storyn, utan hur man valde att berätta den.

Spark Unlimited gjorde mig lite bekymrade, och jag undrade hur man skulle kunna göra något intressant rent spelmässigt med en sådan grundstory. Spelstudion valde att köra på det filmiska och har kokat ihop ett äventyr, som till en början, handlar om tjuven Deckard som blir anlitad av en rik herre att stjäla en artefakt från ett historiskt museum. Om du kan din filmhistoria vet du att “Deckard” är samma namn som återfinns på huvudpersonen i “Blade Runner” av Ridley Scott (filmens förlaga, boken – skrevs av Philip K. Dick). Harrison Fords Deckard är en kluven man och polis som lever i ett dystopiskt Los Angeles medan Spark Unlimiteds spelfigur rätt och slätt finns i spelet som en protagonist, dvs. den figur kring allting kretsar, och utgår från New York.

Deckard i Legendary utför sitt första uppdrag med bravur och bryter sig in i muséet utan större ansträngning, och just som han ska röra artefakten han ska stjäla, öppnas ett hål på “asken” och perforerar hans hand med en märklig energistråle. Efter den stunden blir ingenting sig likt.

Huset skakas av en våldsam jordbävning, marken rämnar, rök, skrik och märkliga ljusfenomen börjar inträffa, och i samma ögonblick blir han kontaktad av en kvinna på sin mobiltelefon som säger åt honom att: “Run for your life!”, vilket Deckard gör. Han springer ut på gatan och ser en värld som fullkomligen har satts i brand av mytologiska varelser, och här börjar vår kamp för överlevnad som ska sträcka sig över flera kontinenter och fylla oss med massor av härliga spelupplevelser.

Enligt Wikipedia var “Pandora”:

“…den första kvinnan, skapad av Hefaistos som en del av ett straff för Prometheus för att han hade avslöjat eldens hemlighet för människorna. När människorna fick elden slutade de att bry sig om gudarna. För att återföra människorna till gudarna fick Hefaistos uppdraget av Zeus att skapa Pandora. Från början var Pandora en metallstaty, men Hefaistos hade gjort henne så vacker att Zeus bestämde sig för att ge henne liv och hon begåvades med egenskaper och gåvor från olika gudar, därav namnet ”Pandora”, som betyder ‘den allbegåvade’. Afrodite gav henne skönhet och Apollon gav henne musikalitet och förmågan att hela. Av Hermes fick Pandora en ask som hon aldrig fick öppna, vilket fyllde henne med nyfikenhet.

Zeus skickade Pandora som en gåva till Epimetheus. Epimetheus hade varnats av sin bror Prometheus att inte ta emot någon gåva från Zeus, men blev förälskad i henne och tog henne till slut som hustru.

Epimetheus och Pandora levde lyckliga tillsammans en tid, men till sist blev till allas olycka nyfikenheten som Pandora hade fått från Hera allt för stor, vilket gjorde att hon öppnade asken. Därvid flög alla olyckor och sjukdomar ut över världen. Pandora stängde asken precis innan Hoppet som var allt som fanns kvar, skulle lämna asken.“

Det där är ingen dålig saga, och tänk om sagan hade varit sann? Skulle vi också ha varit dumdistriga nog att öppna asken för att vi var nyfikna? Jag misstänker vi hade gjort det.

I Legendary – får vi sannerligen smaka på vad som skulle hända om denna ask öppnades. Vi skulle få springa för våra liv och önska att det gick att stoppa tillbaka allt det som hade kommit loss, i det här fallet, ”gripar”, “golems”, “minotaurer”, “varulvar”, brinnande odjur från helvetets förorter, själavandrande grekiska “valkyrior” och massor av andra trevliga antagonister.

Nu handlar inte bara spelet om att man ska ta död på allting som rör sig, det handlar i själva verket om att Deckard får i uppdrag att finna den man som bad honom stjäla artefakten från första början. Denna klient, får vi reda på under spelets gång, är en riktigt ful filur som vill ha världsherravälde; detta kan Deckard inte tolerera som tillsammans med en speciel säkerhetsgrupp tar sig ann uppdraget att stoppa den maktgalne mongulen.

Till sin hjälp har Deckard de sedvanliga vapnen vi är vana vid, pistol, hagelgevär och en specialdesignad kulspruta som påminner om det ryska “Bizon-2”-automatvapnet; ett vapen som inte är kraftfullt på något sätt. Det krävs väldigt många kulor om man ska kunna fälla en grip eller en varulv med en sådan ärtvapen. Som tur är har Deckard, tack vare incidenten i början av spelet, fått sin hand, som blev perforerad av en energistråle – omgjord till en första hjälp där han kan dra in energi från döda fiender, men även repellera dem á la Star Wars “force push”, eller “skaka” loss de varelser som lever i två dimensioner för att göra dem dödliga.

Deckard har riktigt roligt med denna kraft och kan suga åt sig energi från de flesta döda fiender. I många lägen är hans livskraft obehagligt nära noll-punkten, men det fixas snabbt med ett par välriktade skott. Någonstans i bakhuvudet får man lite associationer till det gamla fps-spelet: “Painkiller”, men dessa sträcker sig inte längre än så.

Nå, vad ska man tycka om det här spelet?

Jag blev uppriktigt glad över att jag hade så roligt att spela det. Det var länge sedan jag hade den där känslan: “jag-måste-bara-kolla-hur-det-ser-ut-på-näst-bana”. Jag gillade de mytologiska aspekterna redan från början och gillade att spelet var mycket välbalanserat. Designen var konsekvent och mycket snygg; snygg på det där sättet att det var övertygande utan att vara löjligt detaljrikt. Unreal 3-motorn användes och den kunde återskapa några fantastiska kartor; speciellt i början av spelet där man slåss mot en “Golem” (varelse av lera) som är 100 meter hög.

Svårighetsgraden jag valde var den högsta, och då blev det riktigt svårt på vissa ställen, så mycket kan jag avslöja. Är man van fps-spelare kommer man klara av det utan några större problem.

Då Legendary har kommit ut på olika plattformar, blev jag lite rädd att kontrollerna skulle vara klumpiga, att responstiden skulle vara helt off, men det var den verkligen inte. Spelet var optimerat för PC och det märktes tydligt. Allt gick lätt att spela och det fanns inga konstiga knappkombinationer att lära sig utantill. Jag hade inte en enda spelkrasch (Windows 7 64x). Ljudet var ypperligt och bra och gav det en bra atmosfär.

Jag spelade i ungefär 15 timmar innan slutet närmade sig, och när det var färdigt saknade jag den där märkliga verkligheten med alla sina monster. På något sätt kunde det här spelet ha varit en andlig broder till “Underworld” – filmerna. De gotiska scenerna; kyrkogårdarna och de gigantiska slotten – fick mig att tänka på Kate Beckinsales öden och äventyr; denna vackra kvinna vars lekamen man aldrig skulle vilja se i något annat än den där tighta läderdräkten; men det där är en helt annan historia.

IEGOCENTRISKT BETYG: