Tiden är inte nådig våra gamla spel; ett nostalgiskt svandopp i “Call of Duty 2” – bekräftar detta påstående när det gäller det grafiska. Spelmässigt är det fortfarande ett lika bra spel som när det kom år 2005 och är därför värdigt en ny spelgenomgång.

I Infinity Wards goda händer får man plöja genom horder av nationalistiska anfanger och uppleva några av de värsta stunderna i Europas historia. Genom tre omfångsrika kampanjer ser man krigets fasor genom sovjetiska, brittiska och amerikanska ögon, och utan att avslöja för mycket, lovar det att förändra din syn på fps-spel för alltid.

I Call of Duty 2 har man på utvecklarsidan insett att man inte ska ändra på ett vinnande koncept. Fortsättningen på det första “Call of Duty”-spelet som kom år 2003 är därför en mycket snarlik upplevelse med fokus på action och okomplicerade kartor. Den här gången har man gjort det som var bra tidigare ännu bättre. De linjära banorna är på intet sätt något negativt, man har fullt upp med att hålla fienden i schack med diverse vapen och finter. Man lär sig snart att rökgranaten och ett fulladdat vapen är ens bästa vän i hopplösa strider. Förångas icke, du misstänksamme nordbo, du får en hjälpande hand av en tämligen avancerad spelmotor och tidsenliga militära leksaker.

Röda armen får exempelvis i början av spelet leka med vapen som: “TT30”, “Mosin-Nagant” och klassikern: “PPSh-41” – som ser ut som något Al Capone (den ökände maffiabossen) hade velat ha i julklapp.

De fyra olika svårighetsgraderna hjälper novisen att lära sig hur pass bra spelets ai är, den mer rutinerade gamern väljer “hard mode” på direkten och vässar armbågarna, för ibland känns det som om det är på liv eller död på riktigt.

När de små polygonsoldaterna spawnar och kommer från alla möjliga håll och kanter ökar blodtrycket, för det är mycket att hålla reda på inom loppet av två sekunder, men också en av spelet stora bedrifter att hålla jämnt tempo på actionsekvenserna där man känner sig indragen i ett autentiskt krig.

Krigsskådeplatserna är förutom Moskva och Stalingrad; El Alamein, Toujane och Matmata i Tunisien, och längre fram i spelet, den franska landsbygden med sina trånga gator samt slaget om “Hill 400”, en av de mest klassiska banorna i Call of Dutys, vid det här laget, långa historia.

Förutom att uppleva kriget i slitstarka stövlar, får man köra tanks och vara medlem i “7th Armoured Division” – som också gick under namnet: “The Desert Rats”. Detta gäng var inte en samling ynkryggar, de gav Erwin Rommel och hans “Deutsches Afrikakorps” (DAK) – riktigt med smäll på nosen och blev berömda på kuppen.

I ungefär mitten av spelet förflyttas vi till “Point du Hoc” och måste ta oss upp för en hög klippa för att kunna avancera in i spelet. Tyskarna står längst upp på toppen och skjuter ned på soldaterna som inte har någonstans att gömma sig. För att hjälpa sina kamrater har karaktären “Bill Taylor” (förmodligen baserad på en riktig person), ett prickskyttegevär till sitt förfogande. Det är hans jobb att eliminera faran så att trupperna kan klättra upp och sätta det tyska krigsmaskineriet ur spel.

Om man spelar den här banan på hard mode – som jag gjorde, får man det svettigt och intensivt. Det gäller att vara snabb på avtryckaren och sedan direkt sätta sig i säkerhet. Gränsen mellan liv och död är hårfin, och det känns nästan konstigt att skriva det, men det är spännande, i varje fall i spelform. Tempot är, som jag skrev tidigare, högt, det ges inga stunder för reflektion utan man måste hela tiden se till att hålla sig på språng. När man ser dokumentärfilmer från 2:a världskriget och filmsekvenser från striderna under Dagen-D, förstår man att männen som kämpade för sina liv gjorde ett fantastiskt jobb, en liknande känsla får man som gamer när man klarar av de svåraste momenten.

Jag tycker att Infinity Ward (den nuvarande varianten på spelföretaget är dock en sorglig historia) – är i sitt esse när de rör om i grytan av historiska fakta, såsom striderna i Pointe du Hoc. De levererar trovärdiga upplägg som uppdrag som mycket väl kunde ha utspelat sig på de sätt som de presenteras i spelet där i Frankrike för snart 70 år sedan.

När man spelar händer det ofta att man undrar om det verkligen gick till på det sätt som det presenteras. En historiegransking avslöjar att Infinity Ward praktiskt taget har hållt sig mycket till sann fakta, och det ger en värmande känsla i bröstet, för på något märkligt sätt känns det som om man själv var med och tippade gungan till ödets favör.

Den som missade det första Call of Duty på den tiden det begav sig, och inte gillar de nya spelen, kan utan några som helst problem sätta igång med Call of Duty 2 då de är helt och hållet fristående spel.

Spelet släpptes för snart tio år sedan, men håller fortfarande stilen och det är inte helt omöjligt att jag återvänder ännu en gång.

IEGOCENTRISKT BETYG: