Stephen King har varit en del av det kulturella medvetandet de senaste fyrtio åren. Redan när hans första roman ”Carrie” publicerades år 1974 haglade superlativen över det nya författarskapet. En av rösterna kom från ”The Times Book Review”:

”King does more than tell a story. He is a schoolteacher himself and he gets into Carrie’s mind as well as into the minds of her classmates. He also knows a thing or two about symbolism — blood symbolism especially. That this is a first novel is amazing. King writes with the kind of surety normally associated only with veteran writers. This mixture of science fiction, the occult, secondary school sociology, kids good and bad and genetics turns out to be an extraordinary mixture.”

Jag antar att recensionen slog ann en ljuv stäng, för fortsatt skriva har han sedan sjuttiotalet, egentligen började han tidigare än så, och de klassiska verken är legio vid det här laget.

Romanen, som först åkte ned i papperskorgen av en ilsken King med motiveringen att den var för dålig att publiceras, plockades av hustrun Tabitha King som insåg att makens hårda slit faktiskt hade gett resultat. Sedan kom en stadig ström av böcker genom de tidiga åren: ”Salem’s Lot”, ”The Stand”, ”The Dead Zone”, ”Firestarter”, ”It”, m.fl. År 1977 publicerades praktverket ”The Shining” som befäste hans starka position i skräck och thrillerlitteraturen. Er undertecknade hade förmånen att skapa ett bokomslag till denna roman för många år sedan, och det var sannerligen ett mycket trevligt uppdrag.

Jag läste The Shining väldigt långt efter originalutgivningen, någon gång i slutet på 1990-talet när jag precis hade fastnad för genren. Jag hade till en början svårt för hans prosa, för han skrev ju väldigt olikt min favorit Dean Koontz. Det var mycket dialoger och mycket hoppande fram och tillbaka i texterna som jag tyckte ständigt avledde mig från huvudberättelsen. Det jag inte förstod då, var hur Kings berättarmagi fungerade.

Jag tog mig genom ”Varsel”, som titeln lyder på svenska, och minns att jag satt och stirrade rakt ut i tomrummet och undrade om regissören Stanley Kubrick hade lyckats fånga bokens essens i sin film. Jag hade faktiskt sett delar av filmen som ung på TV när jag hade haft svårt för att sova, men inte tittat färdig på den eftersom jag tyckte den hade sina läskliga stunder, samt att den var väldigt seg. Det var jag inte ensam om att tycka, men vet idag att vi alla var färgade av tidens populärkultur.

På 1980-talet stavades underhållning ”action”, och de stora hjältarna på duken var muskulösa österrikare och kortväxta amerikanare (läs. Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone). Det fanns inte riktigt plats för alkoholiserade vaktmästare på den biograflistan. När marknaden sedermera blev mättad av actionfarser (toppade av ‘The Last Action Hero’),  vände sig biografpubliken till skräckfilmer och karikatyrer som på den tiden stavades Freddy Krueger (A Nightmare on Elm Street), Jason Voorhees (Friday the 13th) och Pinhead (Hellraiser av Clive Barker). Trots att filmerna gav kortvariga kickar, skrev de in sig i filmhistorien mest på grund av sin popularitet, inte sin konstnärliga verkshöjd. Detta fick man leta annorstädes efter, och av många anledningar hamnade då Stanley Kubricks King-tolkning på en framträdande plats. Jag tänker dock inte gå närmare in på The Shining i den här recensionen, utan koncentrera mig på Doctor Sleep.

I registolen ser vi Mike Flanagan som lyckades med konststycket att göra King-romanen ”Gerald’s Game” till en mycket sevärd film. Det var stundvis en mycket obehaglig film eftersom den satte sårbarhet i det främre rummet, och jag tror många kunde känna igen sig i rädslan av att bli övergivna till sitt öde, speciellt efter en sådan prekär sexstund. Vad Doctor Sleep anbelangar är det en mycket speciell film. Den är både en direkt fortsättning på Kings roman The Shining, och samtidigt en fortsättning på Kubricks adaption av samma roman. Till en början fungerar denna skönlitterära och filmiska symbios alldeles utmärkt, men snart börjar sprickorna synas. Det har egentligen inte något att göra med Kings publikationer och hans berättelser, utan snarare att göra med de uppenbara brister det finns i den filmiska tolkningen av Kings prosa. När man ser Flanagans tolkning är det just detta som klämmer sig in mellan ögonen och filmduken, och irritationen blir påtagligt påträngande att man har svårt att följa med i berättelsen. Det finns många gånger man har tänkt att filmen är bättre än boken, men när det gäller Kings romaner är det aldrig så svart eller vitt.

Det är nu det blir knivigt att försöka påtala detaljer som drar ned Doctor Sleep till ett lågt betyg, men samtidigt håller den ovanför ytan. Jag gör ett försök med att först påpeka att Doctor Sleep som bok fungerar bättre än filmen. Vampyrsällskapet ”True Knot” blir i min fantasi, när jag läser boken, en mycket skrämmande samling kultmedlemmar som är mer eller mindre odödliga när de får andas in ”livsångan” från sina offer. I filmen spelar Rebecca Ferguson ”Rose the Hat”, och får mig att associera henne med någon strumplös kvinnlig karaktär från någon sitcom från 1990-talets glansdagar. För att vara en vampyr som svälter, är hon tämligen smidigt och har inrett sin lilla husvagn i värsta Shabby Chic-stil. Jag hade hellre sett mörker och ockulta föremål hängande i förstelnade ådror, men icke. Flanagan ville något annat.

Grundstoryn som handlar om en nerdekad, vuxen och vilse Danny Torrance spelas tyvärr inte helt övertygande av Ewan McGregor som annars är en bra karaktärsskådespelare. Hans register är inte särskilt brett i det här alstret och det hade behövts en skådespelare med mer djup för att visa Dannys alla nivåer av ångest. I filmen bryts dessa tillkortakommande med specialeffekter. Spöken och gastar kastas in i mentala kistor och nycklar kastas bort, och man gör ständiga hänvisningar till Kubricks version av ”Overlook Hotel”. Flanagan har även byggt upp stora kopior av hotellet, och man har även slängt in ett kort samtal i samma intervjurum där Jack Nicholson introducerades för första gången som suputen Jack Torrance. Vidare får vi besök av den nakna och skrynkliga damen från badkaret så många gånger att hennes tidigare korta inhopp i originalfilmen ter sig som löjeväckande. Missbrukar man ett spökes apparation in absurdum, förlorar hon sin trovärdighet. Det händer även här.

I Doctor Sleep får vi se hur Danny Torrance får kontakt med en annan person som också har förmågan som ”shining” innebär, och detta i den unga flickan Abra Stone som spelas mycket bra av Kyliegh Curran. Hennes driv blir det motsatta till Dannys när hon får ”bevittna” ett mord på en ung pojke. Han råder henne att glömma bort händelsen och tänka på andra saker, och säger vidare:

”Abra, go home. Think about your school. Think about your parents. Think about the rest of your life. Don’t chase these people. Don’t aggravate them. And whatever you do, don’t attract their attention. Don’t shine. Find something, anything. Well, almost anything, to stop that shine of yours. Keep your head down, keep your shine down, and hope to God that these people, or anything like them, that they don’t see you. If they see you, they come back …”

Hollywoodveteranen Carl Lumbly spelar Dick Hallorann, som i originalet spelades av Scatman Crothers; kocken med liknande övernaturliga förmågor som Danny. Lumbly levererar ett ödmjukt porträtt av vännen som kommer på besök ett par gånger, men slutligen berättar att de aldrig kommer ses igen. Även i denna stund hade man hoppats på att McGregor skulle visa upp ett större känsloregister. Kanske hade han slängt i det i samma metallkista där han förvarade de mentala spökena? Inhoppet av Henry Thomas (som spelade Elliott i Steven Spielbergs ‘E.T.’), blir också tämligen avskalat. När de sitter där i baren på Overlook Hotel och Danny känner igen honom som sin far: Jack Torrance, är samtalet banalt, förutom den sista repliken där Jack, nu i skepnaden av en bartender – försöker locka honom till att börja dricka alkohol igen.

”… this is the medicine. So, tell me, pup, are you going to take your medicine?”

– Danny svarar lojt: ”I’m not.”

Filmer blir inte kultklassiker bara för att de bygger på böcker från en viss författare, det krävs så mycket mer för det, men jag uppskattar när man gör ett bra försök, och kan inte anklaga Flanagan för att ha gjort en dålig film, men jag blir oengagerad och tittar på klockan, vilket aldrig kan vara ett bra tecken.

IEGOCENTRISKT BETYG: