Vad finns där inte att gilla med Harrison Ford? Han är Han Solo, Indiana Jones, Rick Deckard och den bästa Jack Ryan som filmvärlden skådat, för att inte säga världens mest odrägliga comboy i Gene Wilders gamla klassiker ”The Frisco Kid” från år 1979.

Jag, liksom många andra grabbar, växte upp med denne skådis som förebild. I Star Wars var det Luke Skywalker som var stjärnan, men jag tyckte Han Solo var snäppet intressantare, inte enbart för att han flög omkring i en snygg kärra, utan för att han var en ”good guy” som låtsades vara tuff, som typ John Wayne eller varför inte Jimmy Stewart. Luke var en bondgrabb som kunde laga robotar, Solo var pirat och levde ett spännande liv och hade ett pris på sitt huvud, och som grabb tyckte man att detta var oerhört fascinerande.

Första filmen som jag såg på bio med Harrison Ford var ”Indiana Jones and the Temple of Doom”. Det var en film som påverkade mig som 11-åring väldigt mycket, mest på det sätt att jag ville bli regissör och berätta historier precis som Steven Spielberg. Nu blev det inte så, men jag minns att jag vid åsynen av illustratören Bruce Wolfes poster av filmen, fastade för Fords uttryck. Det fanns något speciellt i hans blick, hur han stirrade in i mörkret utan rädsla. Karaktären Indiana Jones var den orädde hjälten som tittade ondskan rätt i ögonen och inte vek en tum. Sådana hjältar fanns det många av, men de hade inte samma integritet.

När filmen kom, år 1984, satt Jurij Andropov och skakade i Kreml och efterträddes av Konstantin Tjernenko när han dog, som tyvärr inte hade något annat val än att perpetuera det kalla kriget. På vita duken, till skillnad från verkligheten, kunde man slåss mot de onda och vinna.

Samma år kunde man på bio se ”Ghostbusters”, ”Beverly Hills Cop”, ”Star Trek III – The Search For Spock”, ”The Karate Kid”, med andra ord, moderna klassiker som betydde mycket för oss som höll på att växa upp i en märklig värld. Att Indy gav nazisterna på tasken var mycket roande och legitimt, det var skönt på något sätt att ryssarna inte var de hemska (det skulle komma senare), det skulle ha varit för nära verkligheten på den tiden och föga upplyftande.

Efter ”Temple of Doom”, var det inte svårt att upptäcka ”Raiders of the Lost Ark”, och senare se ”The Last Crusade”. Alla dessa filmer förstärkte hjälten Jones, och jag vet hur många som helst som ville bli arkeologer med en piska i bältet. Vem minns inte scener när de lyfte ut arken ur lådan eller ormgropen, eller varför inte den spektakulära middagen i Temple of Doom? Harrison Ford har faktiskt fått en spindelart uppkallad efter sig: ”Calponia harrisonfordi” – och det har så klart att göra med hans kärlek till insekter.

Under mitt första besök i Venedig för drygt tjugo år sedan kunde jag inte låta bli att bege mig till kyrkan på Campo San Barnaba. Den som kan sin Dr. Jones minns att det var här han hittade den första ledtråden till den Heliga Graalen och begav sig ned i katakomberna.

”Kingdom of the Crystal Skull” – som Indyfilm tyckte jag var helt OK, men det finns nog ingen som vill se sin hjälte åldras, men Ford gör det med stil. Jag ser gärna fler filmer med honom som Indy innan han blir 80 år (han är 77 år idag).
_ _ _
Alla bilder: © 2020 Paramount Pictures.