I nationalparken Altyn-Emel i provinsen Almaty i Kazakhstan, finner man ingen Borat Sagdijev som sjunger ofriska sånger om Pamela Anderson, man finner istället sanddyner som skulptrerats av vinden, och på sina sandryggar, är bärare av unika mönster som ibland är flera kilometer långa. En vanligt företeelse i sådana miljöer, men icke desto mindre fascinerande.

Redan för flera tusen år sedan svor beduiner och resenärer att de hörde röster och ljud i öknen. Detta avfärdade dåtidens människor som trams, och den moderna människan som läser om detta tror säkert det är skrönor, eller kanske ”hörvillor” eller varför inte vanföreställningar? Idag vet vi att ljuden förekommer på riktigt, och även om man inte kan förklara dem helt och hållet vet man (tror man) att ljuden i öknen beror på tre saker som har med sandens egenskaper att göra.

– Sandkornen måste vara runda och ha en tjocklek på ungefär 0,5 millimeter…
– Sanden måste innehålla silica…
– Sanden kan inte vara helt snustorr…

Om sanden uppfyller dessa tre krav och existerar i en miljö där sanden kan vätas av regntunga skyar eller fukt, kan det inträffa att sanden sjunger med frekvensen 90Hz. Ljuden låter mer som bröl, eller som upptakten till en skräckfilm, men oberörd blir man i varje fall inte.

Detta får mig att undra över alla ”profeter” som någon gång gått ut i öknen för att finna sig själva, för att meditera och för att få inre ro. De har inte hittat tystnaden, det är säkert, och om man känner till människans gränslösa fantasi förstår man att en from man lätt skulle kunna få för sig att en Gud talade till honom / henom (?) där ute, och innan man visste av det var en religion född. Naturen är full av oförklarligheter, men det mest oförklarliga av allt är nog vår förmåga att hitta på saker som inte finns.