När jag var liten, fick man alltid höra från äldre: ”Vad är det egentligen för problem med barn och ungdomar idag som de springer omkring och håller på!?” Jag såg en glimt av missnöje i dessa, de gamlas ögon när detta uttalades, men anade att det måste ligga någonting bakom det. Jag tror det var runt denna tiden (som tioåring), jag ställde motfrågan:

”Vad händer med vuxna och pensionärers fantasi när de blir äldre?”

Jag fick för mig att alla dessa skrynkliga och snoriga äldre helt enkelt hade vuxit upp i köksförråd där det enda man kunde göra om dagarna var att skala potatis. Vad annars kunde frambringa sådana märklig antagonism? Ju äldre jag blev, desto bättre förstod jag. Generationerna innan oss hade haft mycket foder för fantasin, rent av mer än oss som lever idag, och det fick mig att grubbla och försöka klura ut ett och annat.

Idag finns det inga avstånd till populärkulturen. All underhållning existerar ett par sekunder bort. För drygt femtio år sedan, eller varför inte hundra, då var situationen en annan. Tänk att få spara pengar i flera månader för att se en film, eller tänk att vänta flera år på att få tag på en viss bok från en författare. Internet är gjort världen mindre, och samtidigt mer lättillgänglig. Det är inte konstigt att de äldre, både på min tid, och idag, inte riktigt förstår hur allting fungerar. Jag tror barn av idag har lättare att hantera alla dessa nya intryck. Det är som om de föds med ett ”swipe” finger.

Vissa hävdar bestämt att äldre människor närmar sig barnstadiet när de blir gamla. Det kanske finns någon sanning i det, men deras intryck filteras genom erfarenheter som barn inte har. Ta det här med hur man uppfattar rörliga bilder.

När barn ser på tv och film, gillar de först och främst bilder som är animerade. I dessa lättförståeliga adaptioner av händelser och situationer, upplever de projiceringar av den verklighet som de anar finns där ute bortom tryggheten. Det är en värld som är lika skrämmande som den är förunderlig. ”Världen” är alltid en katalysator för nyfikenheten och den drar jämt och ständigt i deras sinnen och vill inte riktigt släppa taget. Det som sockrar deras begär att veta mer, är de portioner av eufori som bubblar upp närhelst konturerna i deras biosfär blir tydligare. 
Barnen betraktar allt på ett avstånd, men någonstans i närheten finns alltid den värmande famnen.

Hos de äldre (kanske de som jag refererade till som skrynkliga och snoriga tidigare), är det de egna erfarenheterna som alltid har företräde. De vet, för att lära sig gå måste de först krypa, och för att krypa måste de först ha kontroll över de armar och ben som ska föra dem vidare mot det huvudsakliga målet. Men, detta gäller bara saker de förstår. När de lyfter upp en smartphone (nu låter jag väldigt dömande), kommer den missnöjda minen fram igen.

Oavsett hur det ligger till, lever vi både i en framtid som vi trivs mycket väl i, och i en verklighet som håller på att anpassa sig till att helt och hållet bli digitaliserad.

Jag kan självfallet titta på ett kassettband och tycka att det var bättre förr i tiden, men jag har ingen bandspelare att spela upp musiken på. Hade musiken varit digital, ja, då hade det varit fest.