Människan är, förutom sina våldsamma tendenser, berömd för sin förmåga att överdriva saker och ting hon upplevt eller läst för att på så sätt göra sig mer intressant för andra. I folkmun kallar vi dessa överdrifter för ”skrönor”. En skröna är ofta baserad på sanningen, men är vinklad på något sätt så att den ska förefalla mer spännande.

Ni känner väl till den vanligaste skrönan? Den som innefattar hobbyfiskaren som kommer hem efter en fisketur i hamnen och lyser upp med ett stort leende i hallen och far ut med armarna:

”Idag fångade jag en sådan här stor fisk!”

I själva verket fångade han tång, och säger sedan: ”… tog jag bort kroken från fiskens mun och kastade den i vattnet igen.”

Ja, eller hur.

Här nedan följer en populär skröna som har sitt ursprung någon gång kring början av 1800-talet i Amerika.

Det fanns en gång en man i Titusville, Pennsylvania i USA som hette William Harmen. Han blev så upprörd över en sak han just kommit på, att han tog livet av sig. Anledningen till självmordet var ganska besynnerligt, så vi låter honom själv berätta varför han gjorde det han gjorde.

Översättning från engelska (min översättning):

”Jag gifte mig med en änka som hade en vuxen dotter. Min far besökte vår hus väldigt ofta, blev förälskad i min styvdotter och gifte sig snart med henne. Så, just på grund av detta äktenskap, blev min far min svärfar, och min styvdotter min mor eftersom hon nu var min fars fru. En tid efter detta giftermålet, födde min fru en son. Han blev min fars svåger, och min farbror, för han var ju bror till min styvmor. Min fars fru, som var min styvdotter, födde också en son, och han blev så klart min bror, men samtidigt mitt barnbarn eftersom han var son till min dotter. Min fru var min farmor eftersom hon var min mors mor. Jag var min frus make och barnbarnet på en och samma gång, samt make till en farmor och således min egen farfar.”

Om man försöker sätta sig in i Mr. Harmens tankegångar, förstår man hans huvudbrydderi. Det är ju en ganska prekär situation om alla är gifta och barn till varandra. De måste ha haft jobbiga födelsedagar. Kanske skulle Mr. Harmen ha mått bättre om han visste att det inte var något unikt; för både före- och efter att denna historia dök upp i tidskriften ”Littell’s Living Age”, hade människor påstått sådana absurda saker.

Ett par år senare, närmre bestämt år 1908, dök samma märkliga historia upp igen, denna gång i en annan tidning. Här hade William helt plötsligt fått ett nytt efternamn och hette numera ”Harris”. Ett litet tag senare hade skrönan vandrat vidare, och Mr. Harris var nu en Mr. Miller.

Som om inte detta var nog, tog denne Miller en båt till Europa och hade ännu en gång bytt namn. Nu hette personen som var sin egen farfar Albert Schmitz. Vissa hävdar att Schmitz kom före Mr. Miller, men vid det här laget är det ingen som vet vad som är sanning eller påhitt. Två år senare påstod en man vid namn Richard Connell, att han var sin egen farfar, nästa på lut hette Peter E. Linsky.

Idag skakar vi bara på huvudet åt sådana skrönor, men, det är inte helt omöjligt att bli sin egen farfar, dvs. om man orkar med hjärngymnastiken.