Sverige och många av dess invånare har sedan många hundra år fört ett hemligt krig. Soldaterna i denna kamp har alltid varit lektörer, lärare, författare och kulturella personligheter som många ser upp till och gärna lyssnar på. Inbördeskriget de har fört har varit mot sina bröder och systrar, och all denna smärta har sin grund i att de, de som tror sig ha rätt om allting, inte gillar en speciell sorts dialekt som har sitt största säte långt söderut. Jag talar naturligtvis om skånskan.

Att ord som: “Pantållor” (potatis), “Tösabid” (ung flicka) och “Lealös” (hängig / trött), inte har funnit sin väg till svenskarnas hjärta, vittnar om den utfrysning som är accepterad över hela riket till många skåningars stora sorg. Skånskan i sig har alltid varit ett föremål för allehanda attacker; trots att dialekten är mycket komplex och har stor charm, är det inte många som har förstått de empiriska betingelserna som denna språkliga poesi kan förläna åhöraren och utövaren. Den som talar skånska är världsvan på ett mycket vackert sätt, men det kan ta lite tid att lära känna människan bakom orden, vilket troligtvis är den största anledningen till varför många skåningar känner sig utanför i samhällets olika skikt.

Det finns många olika anledningar till varför det är så. Oftast säger man att man inte förstår vad skåningar säger, fast man kan undra om det verkligen är så? Kan det vara så att man helt och hållet vägrar inse att skånskan med sina vackra ord sparar utövaren massor av tid eftersom han eller hon, hen eller hin – får sagt så mycket mer med ett par träffsäkra fraser, istället för att som rikssvensken rabbla på i timmar innan han får fram sin poäng?

Skånskan som dialekt är mycket rik på possessiva nominalfraser exempelvis:

“Hennes mors sax…” – istället för:

“Saxen som tillhör hennes mor…” – men även substantiv med nominala modifierare.

Ibland säger skåningen enkelt och lätt: “Morsans sax”, om han eller hon, hen eller hin – har lite tid till sitt förfogande. Det finns andra saker man kan nämna, för exempel pseudopartitiva konstruktioner. Skåningen går direkt på sak och säger:

“Kaffekopp…” – istället för att säga:

“En kopp kaffe …” – som rikssvensken. Han eller hon, hen eller hin (eller vad tusan som helst), vet ju att det handlar om “en” kopp kaffe, varför ödsla tid på nummerlekar? Vidare är skåningen grym på förolämpningar och kan uttrycka sig kortfattat med varma ord som:

“Dumskalle…” – istället för att säga: “Du är riktigt dum i huvudet och har inte svabbat golvet på en månad!” Skåningen har också en riktig aversion för appositioner, dvs. han eller hon, hen eller hin – säger inte:

“Min syster Eva…” – skåningen säger “Syrran”, och pekar på personen i fråga.

Hänger ni med?

Det är dags att skånskan får en framträdande plats i Sverige. Vi skulle få så mycket mer sagt på kortare tid om det vore så.