”Härmed vill vi å företagets vägnar tacka dig för över fyrtio års tjänst, och överräcka denna gåva; en guldklocka till dig som en gest för din tillgivenhet. Vi hoppas innerligt din pensionering blir glädjefylld och att du då och då minns oss, dina arbetskamrater. Tack för denna tid, lev och må väl i resten av dina dagar.

Mvh
Företaget …”

Vi är den ambulerande generationen, förresten, inte enbart vi, utan även de nästföljande generationerna är vilse i pannkakan; i en verklighet där vi aldrig kommer kunna jobba på samma ställe under hela vår karriär. Just detta var förr i tiden synonymt med trygghet, någon sådan trygghet har vi tyärr inte längre utan måste ständigt anpassa oss till föränderliga vindar och en märklig arbetsmarknad.

Det finns tydligen inga garantier längre efter en lång och farofylld utbildning. Som nyexaminerad —-> infoga jobbroll <—- kan du mycket väl hamna i den långa kön av arbetslösa som går på knäna. Denna kö har blivit modernitetens “tårarnas väg” som anammar de nordamerikanska indianstammarnas långa och mödosamma kamp för ett drägligt liv, långt bort från hungerns- och kedjornas slaveri.

Den som inte ställer sig till “arbetsmarknadens förfogande” omvandlar automatiskt sina drömmar till décollage och rycker dag för dag undan livsgnistan; för han- eller hon är mycket medvetna om vad som komma ska. Om man inte resignerar under hot från antingen Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan, dras individens rättmätiga pengar in efter ett litet tag och fattigdomens incitament är det som ska ge den arbetslöse karaktär att ta tag i sin situation.

Egentligen finns det bara två slags situationer. En bra, och en dålig. Det är upp till var och en att välja vilken de hellre ser sig i.

Jag har alltid följt hjärtats väg, men det är en ganska snårig och tuff väg som stundtals har varit kantad av mörka moln. Genom alla svåra stunder har jag dock siktat in mig på att försöka nå solljuset där i fjärran. De flesta gånger har jag nått fram, men ibland har jag snubblat och skrapat knäna. Jag tror ibland att det är just dessa mödor som formar oss till de personer vi är (på gott och ont), och att vi under dessa prövningar verkligen kommer på vad det är vi vill syssla med.

Vissa väljer att utveckla själen, andra vill tjäna pengar för att köpa saker. Inget är rätt eller fel; man bör göra det som känns bäst för en själv. Vad arbetsmarknaden anbelangar i Sverige, tror jag vi bara sett toppen på ett mycket stort isberg. Det kommer bli svårare för varje år som går att hitta sig en välbetald sysselsättning.