Jag och mina historieböcker hittar alla möjliga märkliga människoöden när vi stämmer möte på dagarna och nätterna. Här har vi ännu ett par som behandlar ämnet “erkända brott”.

Efter den stora branden i London år 1666, erkände klockmakaren Robert Hubert att det var han och ingen annan som hade startat branden i Westminster. När han då fick höra att branden aldrig hade nått Westminster, påstod han istället att han hade kastat en “eldgranat” genom ett fönster till ett bageri på Pudding Lane. Detta fick polismyndigheterna att dra på mungiporna och de informera honom att det inte fanns ett enda bageri med fönster på just den gatan, så vad handlade det här om? Hubert var också en synnerligen svag man med omotoriska armar (pga. av något handikapp), och hade inte kunnat slänga en eldgranat eller något annat för den delen med sin decimerade kroppsstyrka. Dessutom fick polismyndigheten reda på via efterforskningar att Hubert hade anlänt till London två dagar efter branden hade startat. Det var uppenbart att människan de hade att göra med var en galning.

Vad hände med Hubert kan man undra? Han blev funnen skyldig och hängdes.

Hundra år senare och ett par decennier närmre vår egen tideräkning, utspelade sig ett myteri ombord fregatten “Hermione” (inte att förväxlas med det berömda skeppet ‘L’Hermione’) år 1797. Besättningen som störtat och mördat sin kapten Hugh Pigot, skyllde sin gärning på att han var en grym man ingen normal människa, eller för den delen – sjöman, kunde stå ut med.

En officer i flottan rapporterade till sina överordnaden:

”Enligt mina erfarenheter, och under minst sex olika tillfällen, har jag fått höra vittnesmål från sjömän som berättat de mest hemska detaljer hur de tog livet av kapten Pigot. Problemet är att inga av dessa sjömän var ombord på skeppet, ej heller hade de någonsin träffat den mördade. De hade fått höra berättelsen från andra sjömän och fann någon slags glädje i att ta på sig skulden om detta dåd, ovetande om den fara de befann sig i. Törstiga på uppmärksamhet och längtansfulla till hemlandet, är det min uppfattning att dessa fjärran sjömän ville skeppas hem till England för att slippa sina vedervärdiga liv till sjöss, och hellre dö vid en bödels hand än i livets torftighet …”

I USA, år 1896, fick en man vid namn “H.H. Holmes” för sig att han skulle erkänna massmord på hundra människor när han satt i fängelse. Han hade dock bara blivit kastad bakom galler för förskingring, men när han blev erbjuden tio tusen dollar av en tidning för avslöja “sanningen”, kunde han inte motstå frestelsen och gick med på att erkänna något han inte gjort.

Den lilla tid han befann sig i rampljuset, var han världens mest ökände massmördare, men när man knuffade honom uppför trapporna till galgen, ändrade han sin historia, och erkände bara två falska mord; men detta hjälpte inte ett dugg. Han hängdes och glömdes bort.

Tusentals människoöden likt dessa finns att finna i historieböckerna, för att inte säga ute på nätet. Deras märkliga erkännanden får mig att undra om människor alltid är sanningsenliga eller om de ibland erkänner saker som är inte är sanna av någon anledning.

Hmm …