Under belägringen av Stalingrad, mellan den 21:e augusti år 1942 och 2:e februari år 1943, miste över 2 000 000 människor livet. Offensiven var inte en enstaka företeelse, utan en viktig del av en större plan som startade år 1941 under kodnamnet “Unternehmen Barbarossa” (operation Barbarossa) med syftet att lägga Sovjetunionen under nazityska stövlar och krossa kommunismen, som enligt Hitler höll på att kväva tysklands “Lebensraum”, dvs. livsrum och folksjäl. Vad den tyska arrogansen inte hade räknat med var den Röda Arméns envishet och vilja att befria världen från det nazistiska hotet. Ur militärhistoriskt perspektiv, var den Röda Armén inte lika väl utrustad som den tyska krigsmaskinen, men de hade en stor fördel, de hade uppfostrats i en kultur som värnade om broderskap och sammarbete.

Trots att den tyska krigsmakten hade en omfattande propagandakanal kunde den inte kväsa upproren eller mörka sanningen för den egna militären. Rapporter från fronterna berättade att Röda Armén slogs hårt, utan rädsla och ofta utan tanke på liv och lem, och lyckades efter många månaders krig vända kriget till sin fördel.

Poeten Vjatjeslav Ivanov skrev i “Tankar kring symbolism”:

”Om jag, som poet, vet hur man målar med ordet så att lyssnarens fantasi skapar det jag återger med den klara visuella kvalitén av vad som kan ses, och ting som jag namnger presenterar sig för dennes själ prominent i sin klarhet och levande i sin måleriskhet, mörka eller ljusa, rörliga eller stilla, enligt sin förstådda uppenbara karaktär […] (är) min lyssnare enbart är en spegel, enbart ett eko, enbart en som tar emot, enbart en som absorberar …”

Absorberade gjorde de krigströtta Stalingradborna. När de höll på att frysa händer och fötterna av sig, när magen knorrade av hunger och tröttheten hela tiden hängde som en bila över deras huvud, begav de sig till stadens bibliotek för att hålla den inre hälsan vid liv. De läste poesi av Konstantin Balmont, Vjatjeslav Ivanov, Igor Severjanin och Zinaida Gippius, namn som idag inte har någon betydelse för västerlandet, men som vid tiden för kriget var en livlina när allt hopp hängde på en mycket skör tråd. De tog med sig dessa poeters vackra ord om kärleken, om livet – och placerade dem som ett kikarsikte mellan sig själva och fienden.

Major Rolf Grams, befälhavare för spaningsbataljonen i 14. tyska pansardivisionen skrev i ett desperat brev till faderlandet:

”Det var tröttande och fasansfulla strider, såväl under som ovan jord. De pågick i ruiner, källare, i virrvarret av ledningssystem i en storstad och dess industrianläggningar. Man mot man. Stridsvagnar kravlade sig uppför berg av sopor och metallskrot, kröp framåt med tjutande larvfötter, genom ett kaos av ödelagda verkstäder och gav eld på nära håll, och tog sig sedan vidare längs igenproppade gator och trånga fabriksgårdar.”

När kulorna och granaterna ven över huvudet på soldater och den oskyldiga befolkningen, var det inte alltid den som hade det största vapnet som vann striden, utan den som lyckades hålla förståndet i behåll. De tyska soldaterna hade ständiga problem med att förstå vad deras Führer hade för planer, de fick inga detaljer, de var ovissa om den “stora” planen och hade aldrig hört talas om Lebensraum innan de klev över den Sovjetiska gränsen.

Ryssarna slogs för rätten för sitt eget liv, sitt eget land, sin framtid och sin historia. När soldaternas mödrar och farmödrar berättade om det gamla landet, om de öppna fälten, om den varma solen och de kalla vintrarna som höll vargarna på avstånd, då fanns det ett minne av ett land som fungerade, som man borde slåss för. När mödrarna berättade sagor om pojkar och flickor, om män och kvinnor som inga krig eller avstånd kunde separera; då fanns modet i deras hjärtan och de orkade ännu en dag, och ytterligare en.

Vem som “vann” kriget vet vi idag, men hur de gjorde det exakt går inte att förklara med kartor eller statistik. Jag vill gärna tro att det skrivna ordet hade en viktig del i hur de stålsatte sina hjärtan och höll modet uppe. Det sägs ju att pennan är märktigare än svärdet, och i deras fall varje det säkerligen så.