Heinrich Kramer och Jacob Sprenger är männen som år 1486 kände kände sig manade att skriva (sammanställa) boken: ”Malleus Maleficarum”; titeln på latin kan lättast översättas till svenskan som: ”Häxornas Hammare”, eller ”Häxhammaren”. Boken skrevs i det speciella syfte att den skulle vara en guidebok för häxjägare runt om i världen. I bokens tre delar står det utförligt hur man identifierar häxor, hur häxeri fungerar och slutligen hur man på bästa sätt tillintetgör dessa onda varelser som enkom existerar för att göra livet surt för andra individer.

I del 2 i boken står det, angående hur häxor förflyttar sig från en plats till en annan, men egentligen diskuterar man bara sömngångare (engelsk översättning från latin):

”… this is clear in the case of certain men who walk in their sleep on the roofs of houses and over the highest buildings, and no one can oppose their progress either on high or below. And if they are called by their own names by the other bystanders, they immediately fall crashing to the ground.

Many think, and not without reason, that this is devils’ work. For devils are of many different kinds, and some, who fell from the lower choir of Angels, are tortured as if for smaller sins with lighter punishments as well as the punishment of damnation which they must suffer eternally …”

Det är inte ofta man läser så mycket dynga på ett par korta rader, och man inser att om en häxjägare skulle få för sig att ifrågasätta någon som går i sömnen, skulle denne sömngångare hur lätt som helst kunna hamna på elden. Det går ju inte att överbevisa någon som säger:

”Du gick inte i sömnen, djävulen ryckte upp dig från din säng och kallade dig till mörkret!”

”Jag behövde gå på dass bara …”

”Lögnare! Ondskan manifesterar sig på olika sätt …”

”Som en full urinblåsa?”

Att Kramer och Sprenger kom med den här befängda idén hade att göra med att de var dominikanska inkvisitorer för den katolska kyrkan, och det var således deras jobb att peka ut oskyldiga kvinnor och män anklaga dem för samröre med djävulen. Det finns siffror som pekar på att ungefär 400 000 människor blev brända på bål mellan 1400 – 1600-talet, och liknande hemskheter utspelar sig fortarande idag i vissa delar av Afrika, men som tur är, inte i lika stor utsträckning.

Eftersom vi vet lite mer om det här idag, ser vi att den här omvända retoriken till största del handlade om att ingjuta rädsla för Gud, den slags kontroll man eftersträvade kunde man enbart få om man skrämde människor till lydnad. Idag har Gud fått en underordnad betydelse trots att man dödar i hans / hennes namn. Man skulle kunna dra en parallell till paniken med svininfluensan. Om någon säger någon på ett övertygande sätt då tror de flesta att det är sanning utan att ta reda på det själv.

Malleus Maleficarum är på många sätt det som den anklagar andra för att vara, ett exempel på ren och skär ondska.