Renässansmänniskan Bruce Dickinson har för mig alltid framstått som ett unikum; en människa som inte räds prova allt det som livet har att erbjuda, och bemästra det mesta som kommer hans väg. När jag nu lägger från mig boken som skrivits av honom själv, inte någon spökskrivare som annars är så vanligt i rockbranschen, är det med en känsla att jag faktiskt hade en ganska bra hum om vem han är. Han är, och kommer alltid vara grabben från Worksop, Nottinghamshire i England, (född 1958), som tog sig ur en tämligen solitär barndom och blev ett namn på allas läppar. Det var på intet sätt en lätt väg att gå, men han såg till att ta vara på chanser, och så här med facit i hand kan man se att han gjorde många bra val.

© 2019 Derek Riggs.

Mitt tidigaste minne av Iron Maiden, bandet som Bruce Dickinson har frontat sedan år 1981 då föregående sångaren Paul Di’Anno blev avsläng från cirkusen – är när jag i 8:e klass låtsas ha feber och stannar hemma från skolan, bara för att ta bussen ned till stan så snart musikaffären har öppnat, och införskaffar det klassiska Live-albumet ”Live after Death”. Vid hemkomsten åker mysbyxorna på, O’boy-choklad vispas ned i ett glas, kallt mjölk och jag viker upp dubbelskivans konvulut och inspekterar varje liten bild och detalj som rör deras speciella framträdande på Long Beach Arena i Los Angeles. Som så många andra grabbar i den åldern, hade jag gett min högra sko för att få vara på plats, men liveskivorna var ett alldeles utmärkt substitut. Förutom att musiken var fullkomligt uppslukande, var jag helt och hållet fascinerad av omslaget, signerat illustratören Derek Riggs. Jag sökte penseldragens ursprung och slut, jag absorberade färgen och formen och försökte se sambandet mellan det figurativa och det abstrakta. Målningens metafysiska innebörd registrerades någonstans i själen och blev en del av mig, och var nog en av de bidragande orsakerna till varför jag själv blev konstnär.

Den som läser Dickinsons självbiografi för att få gotta sig i massor av detaljer om just Iron Maiden, kommer bli besviken. Boken beskriver inte heller, på något sätt överhuvudtaget, hans familjesituation. Inga barn, ex-flickvänner eller fruar nämns, ej heller ett ord om det finns en bror eller syster i bakgrunden. Om det finns någon nära person som har format honom, antar jag att det är fadern som bär det största ansvaret.

På många sätt är detta val att exkludera intima detaljer om hans relationer bra; för texten blir något annat. Jag har egentligen inte lust att höra musikskvaller, däri ligger inte mitt intresse av människan Dickinson. Det som däremot var intressant, var att höra hans tankar kring solokarriären, hans intresse och utövande av fäktning som sport, samt hans långa väg mot pilotcertifikat. Bruce är idag lika mycket pilot som musiker, och dessa två diametralt olika livsval är de de mest fascinerande aspekterna av hans liv.

I boken får vi också ta del av vad som föranledde den berömda konserten i Sarajveo år 1994 som skedde mitt under brinnande krig. Dickinson och hans medmusikanter riskerade liv och lem med att ta sig genom ett krigshärjat Bosnien ”bara” för att spela lite rock ‘n’ roll; men visst var det mycket mer än så. Musiken var ett sätt för honom att sprida ljus och hopp för de sargade människor som var belägrade.

År 2019, tuffar Iron Maiden-tåget fortfarande vidare genom världen. Eller ska jag kanske skriva ”flyger” istället. Sedan ett par år tillbaka är det just Bruce Dickinson som är pilot på ”Ed Force One”, som de har döpt sin flygande turnébuss. De åker till alla världens hörn med instrumenten i högsta hugg, och karriären som musiker och pilot kommer antagligen aldrig ta slut. Man måste helt enkelt göra det som man tycker är kul, och det verkar som om Dickinson alltid har kul.
_ _ _

Titel: Bruce Dickinson: En självbiografi
ISBN: 9789150933000
Förlag: HarperCollins Nordic
Antal sidor: 412
Format: Pocket
Utgivningsår: (Sverige) 2017

IEGOCENTRISKT BETYG: