Benjamin Franklin erkänns av många moderna skolastiker och historiker som den förste amerikanen. Han levde mellan år 1705 – 1790 och provade på en rad olika karriärer i livet (författare, uppfinnare, politiker, boktryckare m.m.), men är nog mest berömd för att vara en av upphovsmännen bakom oavhängighetsförklaringen år 1776, samt att han var en mycket generös och upplyst man enligt den tidens, och vår tids mått.

Sedan var det ju också det här med experimenten med åska som han företog sig, samt att han påverkade Frankrike och fransoserna med sina vetenskapliga och rationella ideal som gjorde ett djupt intryck på den franska kulturen många år innan revolutionen bröt ut.

Det jag tycker är mest fascinerande med Franklin, är att han var en sådan renässansmänniska som ständigt försökte förbättra sig själv och sin omvärld. Han hade en presbyteriansk bakgrund där hans far hade varit församlingsmedlem och blev nog mer eller mindre inskolad puritan. För den sakens skull blev han inte en religiös fanatiker, snarare en pragmatisk iakttagare av allt det som skedde i världen runt om honom. Enligt biografier var han outtalat sekulariserad, men det förstår man mer eller mindre när man tittar på vad han företog sig under hela livet.

Ni har säkert hört uttrycket ”tid är pengar”, detta kärnfulla påstående skrev Franklin till en vän mot slutet av livet, och det har blivit en sorts universell lag i det kapitalistiska Amerika.

Trots att Franklin for fram och tillbaka mellan olika världsdelar och dedikerade sitt liv åt uppfinningar och spännande experiment, tog han sig också ann filosofiska spörsmål och skrev bl.a. en intressant lista med tretton dygder han tyckte varje människa borde följa för att på så sätt bli en bra individ. Han försökte följa dessa dygder mycket noggrannt, men observerade hos sig själv att det var väldigt svårt att följa dem slaviskt.

De moraliska målen han själv lyckades pricka in helt perfekt, skrev han ned i sina anteckningsböcker och kunde med stolhet, vid årets slut, glädja sig (i vissa fall), att han varit riktigt duktig ett par gånger om året.

De tretton dygderna ser ut så här i sin korthet:

1. Måttfullhet – Ät och drick lagom.

2. Tystlåtenhet – Undvik struntprat.

3. Ordning – Var proper och låt saker ha sin bestämda plats.

4. Beslutsamhet – Genomför saker till fulländning, fuska inte.

5. Sparsamhet – Ödelägg ingenting, sätt dig inte i skuld.

6. Flit – Förlora ingen tid. Undvik onyttiga företag.

7. Ärlighet – Bedra ingen, var rättvis, välj dina ord.

8. Rättvisa – Skada ingen för din egen gagn.

9. Moderation – Undvik ytterligheter, tänk efter före.

10. Renlighet – Tolerera ingen orenlighet.

11. Lugn – Låt inte småsaker störa dig, unvik ”felaktiga” händelser.

12. Kyskhet – Undvik könsumgänge utom för hälsan eller avkommans skull.

13. Ödmjukhet – Försök att efterlikna andliga ledare (vem som helst man ser upp till).

De felsta av de här dygderna som Franklin tar upp låter som vanligt sunt, bondförnuft, men glöm inte att han tänkte i dessa banor redan på 1700-talet, vilket var en helt annan verklighet än den vi lever i. Jag antar att han såg på sina medmänniskor med mycket observanta ögon och förstod att exempelvis lathet och lögner, inte var någon till nytta, ej heller fanns det någon mening med orättvisa eller kaos. Det verkar som om han tänkte och tyckte, att människan kunde reparera sig själv genom att vara en god människa, det fanns med andra ord en väg tillbaka om man hade råkat klampa fel. Det behövdes ingen Gud, bara ett par insikter så kunde man leva ett rättfärdigt liv.

Så här många hundra år efter hans död, kan man kanske tycka att han var en smula naiv, men han knuffade nog dåtidens människor i rätt riktning. Han, och många andra tänkare som förde upplysningstidens grundtankar i sina hjärtan, var trötta på krig och konflikter. De ville ha en enhetlig värld där rättvisan stod i första rummet. Med det i åtanke förstår man varför den franska revolutionen och oavhängighetsförklaringen var så efterlängtade.

Jag tycker det är bra att man lever som man lär, och skulle man någon gång springa vilse, räcker det att man tänker att man bör behandla alla som man själv vill behandlad, och det är förhoppningsvis med kärlek och respekt.