Det var den 11:e Mars, år 2011, som jordbävningen vid Tohoku initierade en av de största tsunamis som Japan någonsin skådat. Jordbävningens hypocentrum låg på ca. 25 km i den japanska graven under vattnet som är en del av Stilla Havets s.k. ”eldring”. Vattenmassorna slog till med förödande kraft och svepte bort allt och alla och förändrade landet för all framtid. Den mest kända olyckan som relateras till jordbävningen är Fukushima-olyckan; kärnkraftverket som råkade ut för härdsmälta och spred radioaktiva ämnen, inte bara i sitt närområde, egentligen runt om i världen, precis som Tjernobylolyckan år 1986.

Jag minns att jag vid tillfället vid katastrofen läste mycket klassisk, japansk poesi, s.k. ”waka”, och letade efter kloka ord som kunde mildra sorgen. En av de vackraste dikterna jag läste skrevs av poeten Jakuren (1139 – 1202).

”… djupt i detta berg
håller jag vintern inombords,
för vem skulle orka
hälsa på en åldersam kropp som denna
om inte du?”

Jag tänkte på dem som satt vid ruinerna av sina förstörda liv; hur de inom loppet av ett par timmar hade förlorat allt. Hur hade det känts för oss om vi hade varit i samma situation?

Jag bävade och försökte föreställa mig smärtan. Tänk att se ett helt livs minnen försvinna ut i havet, eller slukas upp av mörkret för att aldrig någonsin dyka upp igen. Reflektionen handlade inte enbart om fysiska ägodelar, utan även om kärleken. Att mista sina älskade vore det yttersta straffet.

Jag vet själv hur fruktansvärda jordbävningar kan te sig. Jag har upplevt tre stycken under mitt liv, två i Bosnien under en semester, och faktiskt en i Skåne. Den sistnämnda upplevdes som en liten nysning, men inte i det forna Jugoslavien. Husen skakade och rutorna skallrade. Även om inga byggnader föll i bitar, gjorde den tidigare tryggheten det. Den som någonsin har känt marken skaka under sina fötter ser på livet på ett helt annat sätt.

Jag tror det är viktigt att inte underskatta moder jord. Hon förtjänar all respekt, och vi behöver jobba på att inse att ingenting i livet stagnerar. Det utvecklas.