Efter en hård natt i en mjuk säng, vaknar jag upp och ser skuggan av en fågel på min balkong. När jag går ut för att hälsa den välkommen,  försvinner den och lämnar ett spår av träck efter sig som droppar ned till grannen. När stortån slår i en keramikkruka och jag skynda mig ut i köket för att gråta av mig smärtan som en nasare med ömma knogar, är ingenting som det brukar vara. Alla köksmöbler är borta, golvet är vitmålat och väggarna består av silver (?) Om inte det vore galet nog, står det en häst i hallen och tuggar hö och inifrån vardagsrummet hörs ljud som påminner om en publik som applåderar.

Jag tänker att jag ska ta genvägen genom det andra sovrummet för att kika in i vardagsrummet. När jag öppnar dörren flyter sängen omkring i svart vatten och det hänger små dockor i vita band som har skruvats fast i taket. Inget vatten rinner ut i köket trots att dörren är öppen, så jag tar ett par stora kliv och vadar fram till nästa dörr. Den går inte att öppna lika lätt, det är nästan som om det står någon på andra sidan och trycker på. Ju hårdare jag trycker, desto större motstånd blir det. Jag testar att byta taktik. Jag ser en tufs svart bombull ovanpå en byrå och når den just som dörren flyger upp och ett öppet landskap ber mig kliva ut på den våta mullen.

Långt där ute, mitt i en soluppgång, ser jag kanten av ett köksbord och två stolar som har hamnat i en nygrävd grop. Jag hoppar ned i gropen, sätter mig på en av stolarna och placerar den svarta bombullen på en röd tallrik som helst plötsligt bara finns där. Inget händer på en lång stund, sen börjar hela landskapet gunga samtidigt som jag känner hur mina händer håller fast i två rep i en gunga. Jag gungas av något, högre och högre, sedan släpper jag taget och hoppar och tror att jag ska landa, men jag fortsätter bara falla, och falla, och falla.

Sedan tar det slut  . . .

”The Viaduct” ©1963 Paul Delvaux.

En fågel flyger från balkongen och jag hör vingslag som låter som applåder. Bakom dörren, ute i köket, hör jag bestick som slås ihop, lådor som öppnas och stängs och den svarta vattenkokaren som just håller på att bubbla upp. Jag prövar att stänga ögonen. Någonstans i fjärran hör jag ett tåg som åker sakta över en bro. I mitt inre öga är himlen mörkblå, på gränsen till grön. Jag har öppnat ögonen nu, står på en gata och ser tända ljus i ett hus. Bredvid mig har någon ställt en spegel som visar ett minne:

När ljuset på bordet är tänt får du komma hem …

Jag vet inte var orden kommer från, bara att jag inte vill höra dem. Jag vill hem. Hem till mitt hjärta, hem till min värme, hem till min sol.

_ _ _

En tankekonstruktion inspirerad av den surrealistiske målaren Paul Delvaux (1897 – 1994), och dennes verk: ”The Viaduct” från år 1963.