Det japanska ordet för levande konst är ”Geisha”, vi känner till ordet för att det symboliserar en del av den japanska kulturen och för att det i sin tur representeras av de vita ansikten med rödmålade läppar som tillhör en grupp kvinnor som väljer att följa en utstakad väg i sina liv. Geishans främsta uppgift är att underhålla i varierande sociala sammanhang. Hon trivs bäst i ett ”O-chaya” (tehus), där hon kan få glänsa i sin praktfulla kimono och förgylla sina gäster med sång, dans och olika slags ceremonier. Hela syftet med hennes närvaro är att göra gästerna avslappnade och få dem att må så bra som möjligt.

”Galateas Triumf” av Raffaello Santi (Rafael) från år 1511.

Vi har inget liknande kulturellt fenomen i väst, utan tenderar att kategorisera kvinnor som behagar män och kvinnor som prostituerade av någon märklig anledning. Kanske har det att göra med de historiska referenserna? Europas första kurtisan tillskrivs alltjämt ”Imperia La Divina”, Den gudomliga drottningen (1481 – 1512). Hon levde under en mycket säregen tid då männen kring påven i Rom i slutet på 1400-talet, kände ett behov av att ha sällskapsdamer ur olika samhällsskikt som följeslagare vid allehanda tillställningar. Påvens hov i sin tur, utgjordes av män ur katolska prästämbeten som hade fått stränga regler att förhålla sig till, bl.a. fick de inte gifta sig. De köttsliga begären gjorde sig självfallet påminda och därför fanns helt plötsligt ett behov att ha kvinnor i närheten. Det blev ett enkelt sätt att undvika den totala själsliga och fysiska döden som de måste ha inneburit att leva ett sådant regelmätt liv.

Impera, tecknad av Rafael.

Imperia var känd för sitt flörtande leverne, men valde sina ”kunder” väldigt omsorgsfullt. Exempelvis lät hon den förmögna bankiren Agostino Chigi stå för den dagliga livsföringen, medan andra män tog hand om henne på andra sätt. Imperia var inte alls främmande inför kärleken. Enligt historieböckerna älskade hon en man vid namn Angelo del Bufalo, men efter att denne upplöste relationen, såg hon ingen annan utväg än att ta sitt liv. Imperia lämnade en dotter och en legend om hur framgångsrik en kurtisan kunde bli.

Hon fick en offentlig begravning i kyrkan San Gregorio Magno al Celio, självfallet bekostad av herr Chigi. Konstnären Rafel målade den fantastiska fresken ”Galateas Triumf” till hennes ära i dennes Villa Chigi, och ansåg henne vara en mycket framträdande musa.

Detta leder oss tillbaka till nutiden.

Vad anser vi vara levande konst idag? Förmodligen inget som har att göra med kvinnor som är kurtisaner. Ju mer moderna vi har blivit, ju mindre liberala och detta kan man säkert tillskriva mer eller mindre accepterade sociala regler och normer.

Vid mitt besök i Japan år 2009, rörde sig Geishorna som vackra skulpturer genom folkmassorna. Deras ögon var fixerade mot horisonten, de mötte inga blickar. De höll sina huvuden högt och skar genom luften med en sorts elegans som är svår att beskriva. Levande konst för mig innebär något som är baserat på traditioner, men som samtidigt aldrig har slutat utvecklats. Kanske borde vi ta och fundera över detta då och då …