Under drygt 20 månaders tid, med start år 2008, tog 24 människor sina liv i Frankrike. Det som de alla hade gemensamt medan de levde, var att de jobbade för France Télécom, det största och en gång helt statligt ägda telecomföretaget i landet. Idag har koncernen över 131 000 000 miljoner kunder över hela världen, och deras inkomster är därför inte helt överraskande väldigt stora och människoföraktet kanske därefter?

I ett avskedsbrev skrev en av de tidigare anställda på France Télécom att företaget hade drivit de som jobbade där alldeles för hårt, det fanns ingen trygghet eller något sorts gehör och allting sköttes av ett: ”management by terror”.

Hur ett företag kan driva all vett och sans ur en människa eller framkalla djupa depressioner, är något vi har blivit varse om i våra moderna tider och tagit på allvar. Myndigheterna vill gärna kalla dessa besvär som övergående för att på så sätt sätta en stor skuld hos individen för att han eller hon inte är riktigt tålig nog att klara av de krav som samhället ställer. Men det som är sjukt är inte individen, det är samhället som kategoriskt förnekar att kött och blod inte är gjort av sten eller järn. Människor som insjuknar i någon psykisk sjukdom eller dras med kronisk smärta får alltför ofta en stämpel på sig som odugliga. Det är långt ifrån sanningen. Ett sjukdomstillstånd är ett tecken på att något är fel i kroppen, och det är bara bra om kroppen säger ifrån i god tid så att man kan rätta till felen. Detta är tyvärr något som inte uppskattas av dem som endast ser till ekonomi och förtjänster. Om man har ett jobb, ja då ska man jobba. Punkt slut. De som verkligen behöver sjukskriva sig måste förlita sig på ödet, om de har tur finner de någon godhjärtat läkare som kan se skillnaden på post traumatisk stress och / eller utbrändhet.

Enligt vårdguiden i Sverige är självmord en av de vanligaste dödsorsakerna för personer mellan 10 – 44 år, och otroligt nog också en av de vanligaste orsakerna till dödstalet bland unga män. Drygt 1 300 människor tar sitt liv i Sverige varje år. Orsakerna till deras beslut är legio. Vi som fortfarande har ork och känner mening med våra liv, har svårt att föreställa oss det mörker som omger dem, därför kan vi kanske inte heller se när någon mår så dåligt att de inte längre vill existera.

Jag själv har aldrig blivit drabbad av efterverkningarna av ett självmord, men jag har vänner och bekanta som plågas av skuld och som alltid kommer att undra vad de kunde ha gjort mer för att ge den plågade människans liv mer lycka. Men det är svårt att göra någon annan lycklig om de inte älskar sig själv. Det går inte att väcka liv i en stjärna om den håller på att dö, men för den sakens skull behöver man inte vara rädd att tala om den.

En bekant berättade för mig en gång när jag var yngre att han hade sett sin granne gå iväg någonstans tidigt på morgonen. Han hade tyckt att det var besynnerligt eftersom grannen aldrig lämnade sin lägenhet förrän på eftermiddagen. Just den här morgonen hade grannen, en äldre man, haft en plastpåse i sina händer med något okänt innehåll i. Vad det var fick min bekant reda på senare på kvällen då polisen informerade grannskapet att en äldre man hade hängt sig i ett träd invid en skola, och de försökte ta reda på om någon visste vem det var.

Den oerhörda skammen som finns hos människor som inte orkar leva, gör att de upprätthåller fasader. Plötsligt en dag finns de inte längre, de är bara borta och vi, de levande, står som frågetecken och undrar vad som hände.

Vad som ”hände” är livet, och det ter sig olika för alla. Den som har tur och föds frisk och har ett relativt friskt psyke, den kan klara av de flesta motgångar, men den som har otur och lever ett liv kantat av våld, sorg eller bedrövelser, den måste ha hjälp att ta sig ur mörkret. Om statistiken stämmer, finns det någon just nu i vår bekantskapskrets som inte mår bra och överväger självmord. Tänk efter, vem är han eller hon? Är det den där killen som aldrig har några vänner, eller är det kanske den där tjejen som aldrig ler eller tittar någon i ögonen, det kostar inte så mycket att säga: ”Hej”, till dem, det kan ju rädda liv.