Jag minns en gång för länge sedan när jag var grabb. Jag tror året var 1983, eller 1984. Jag steg upp i mörkret en vinterdag när alla låg och sov och tittade upp mot stjärnorna som tindrade alla miljarder ljusår bort och tyckte mig känna en viss vemodighet att aldrig få bege mig ut där.

Konstellationerna och stjärnbilderna gäckade mig, och gäckar fortfarande. Jag kan deras namn, har viskat dem många gånger; Cassiopeja, Herculis, Coronae Borealis, Tauri …

Jag minns att jag såg vaktmästaren i mörkgrön overall som gick omkring med en kärra och sandade gårdsplanen så att det skulle vara så halkfritt som möjligt när alla gick upp. Snön låg kristallvit och glimmade, och alla skuggor och siluetter av världen utanför var blå, nästan lila. Ändå såg det inte kallt ut, bara inbjudande, som om vintern ville visa sig från den bästa sidan.

På andra sidan av lägenhetshuset, vette fönsterna ut mot en vidsträckt åker som sluttade ned mot ett vattendrag. Den här dagen var det dolt av all snö. Längre förbi kunde man se små skogsparti, och därefter det skånska landskapets typiska lapptäcke av små kullar och vilande hus som verkade fortsätta i alla evighet, i varje fall bortom det vita diset.

De yrvakna skuggorna jag kunde skönja förvandlades säkert till magiska väsen, jag var ju bara tio, eller elva år gammal.

Denna morgon klädde jag på mig varmt och smög ut medan föräldrarna sov. Jag hade en kompis som bodde i närheten. Hon, liksom jag, brukade alltid vara uppe tidigt. Vissa vintermorgnar hade vi träffats i smyg och liksom bara gått omkring och filosoferat över saker och ting i tillvaron.

Hon kunde säga saker som: ”Vet du att vår sol inte är den enda solen …”, och jag kunde säga saker som: ”Jag såg en Tarzanfilm igår, och aporna var riktigt roliga.”

Vi pratade om allt möjligt, och försökte till och med rulla ihop en- eller flera snögubbar, men snön var så där puderlik och tunn att man knappt kunde få ihop en endaste snöboll.

I närheten var vi bodde fanns en ”rondell”, men det var inte vilken rondell som helst. Det var en rund grusplan omgärdad av ett cirkulärt, och högt buskage. Många äventyr hade utspelat sig där med busiga kompisar, och ännu ett skulle läggas till högen när jag fick en puss på kinden av min tjejkompis utan någon speciell anledning. När hon sprang iväg och skulle äta frukost med familjen, satt jag kvar där i rondellen och tittade på stjärnorna.

Aquilae, Piscis Austrini, Persei – vackra stjärnbilder och drömmarens bästa vägvisare …