När jag växte upp i Skåne på 1970- och 1980-talet, var min favoritsysselsättning förutom fotboll, att titta på film. Jag såg alla filmer som visades på bio och jag hyrde så många filmer jag kunde tills veckopengen tog slut. När plånboken var tom samlade jag burkar och flaskor och pantade dem så att jag åtminstone kunde se en film till och uthärda tristessen till nästa lönedag. Samlingen av VHS-band växte också stadigt; för det var ju som att sitta på en hög av guld, alla dessa filmer.

”Blade Runner” från år 1982.

De filmer som gjorde starkast intryck på mig som 8 – 15 åring var de klassiska äventyrsfilmer som kom i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Filmer som ”Flash Gordon”, ”E.T.” och ”Indiana Jones” – slungande in mig i en fantasivärld som aldrig släppte taget.

Sci-fi mästerverk som ”Star Wars”, ”Blade Runner”, eller skräckisar som ”Jaws” och ”Poltergeist”, eller komedier som ”Ghostbusters” och ”The Goonies”, lärde mig att aktivera mina egna fantasivärldar som sedan ofta hamnade på papper i form av teckningar. Jag ritade ofta av favoritscener från filmerna, bara för att upptäcka att det var som att uppleva äventyret ännu en gång. Jaws var, precis som filmen i sig själv, svår att rita, men använde man sig bara av smarta lösningar; exempelvis en söndertuggad båt, kunde man komma långt med enbart fantasins hjälp.

”The Deer Hunter” från år 1978.

I början av mitt aktiva filmtittande uppskattade jag inte dramer så mycket, det var först efter att jag sett Martin Scorseses ”Taxi Driver” från år 1976, som jag insåg att det fanns mycket gott att hämta i genren. Social misär och avdankade soldater var ett återkommande tema i 80-talets filmrepertoar. ”The Deer Hunter” var för mig en ganska uppskakande film. Den ryska roulettscenen är fortfarande oförglömlig och ångestladdad, för att inte säga kamratskapen mellan huvudpersonerna.

Robert De Niros insatser i filmvärlden kunde jag inte låta bli att följa efter en rad bra filmer; Sergio Leones ”Once Upon A Time in America” tycker jag fortfarande är bättre än Francis Ford Coppolas ”The Godfather”, det beror på att jag älskade Mario Puzos bok med samma namn. Puzo, skulle jag få reda på långt senare, var även involverade i manusförfattandet till: ”Superman – The Movie” från år 1978. Christopher Reeve gjorde strålande succé som Stålmannen, men han var även bra i Sidney Lumets ”Deathtrap” med Michael Caine.

Det som förtrollade mig med dåtidens filmer var regissörernas och skådespelarnas engagemang. Jag upplever att den passionen för filmskapandet saknas mycket idag. Visserligen finns det fortfarande bra filmskapare som Zhang Yimou, Ang Lee, Danny Boyle, Sam Raimi, Woody Allen, Peter Jackson, Clint Eastwood , men de kan inte täcka hela fältet. Med fältet menar jag att tekniken har fått en sådan framträdande plats idag att den ofta har blivit viktigare än de känslomässiga aspekterna. Bara för att en film ser snygg ut betyder inte att den är bra. Jag behöver nog inte nämna hur dåliga de senaste George Lucas regisserade Star Wars-filmerna var.

Idag finns det fortfarande bra skolor och lärare för den som är intresserad att lära sig hantverket, men det verkar som om många kända skådisar inte är skådespelare, utan snarare vackra människor som har halkat in i industrin på ett bananskal. De spelar inte sina roller, de läser upp repliker, och det är en stor skillnad med hur det var förr.

”Method Acting” var en populär skola som många av de mest kända skådespelarna har försökt att anamma i sin konst. Metoden, eller tillvägagångsättet för en skådespelaren att ”vara” sin rollkaraktär, utvecklades av Lee Strasberg på Actors Studio i New York på 1930-talet, denna metod var i sin tur en vidareutveckling av regissören Konstantin Stanislavskis: ”Theatrical Truth” – som var ett sätt för skådespelare att hämta känslor från sitt eget liv för att göra rollerna de spelade så verkliga som möjligt. Att method acting kan göra underverk såg vi i James Mangolds: ”Cop Land”, där en uppjäst Sylvester Stallone gjorde ett mycket trovärdigt intryck som sheriffen Freddy Heflin. Tyvärr varade inte glädjen länge när ännu en Rocky-film dök upp, och ännu en Rambo-film; och det kommer bara fler.

När kompisar frågar vad jag har för favoritfilm nämner jag alltid två. Den första är Ridley Scotts: ”Blade Runner” från år 1982 med Harrison Ford, och den andra är James Ivorys: ”The Remains of the Day” från år 1993 med Anthony Hopkins, Emma Thompson och Christoper Reeve. Den sistnämnda filmen bygger på Kazuo Ishiguro bok med samma namn (han skrev även ‘Never let me go’) – och tar med oss på en klass- och kärleksresa som är så fascinerande att man aldrig glömmer Anthony Hopkins uppgivna karaktär James Stevens. Hugh Grant är också med på ett hörn och den gamle räven James Fox, som mer eller mindre var en konstant i brittiskt filmskapande på 70-talet.

”Jefferson in Paris” från år 1995.

James Ivory och Ismail Merchant (1936 – 2005) är / var – två filmskapare som jag alltid har tyckt om. De lyckades i filmen: ”Jefferson In Paris” från år 1995 att förvandla Nick Nolte till en livs levande skådespelare, det borde vara ett bevis på deras talang. De låg även bakom filmerna: ”Howards End” och: ”A Room with A View” – som var baserade på den engelske författaren E.M. Forsters böcker.

Bra filmer har förmågan att lyfta iväg oss på fantasins vingar, och de är lika stor konst som något annat som har med den mänskliga kreativiteten att göra. Det finns varken plats, tid eller utrymme att ta upp alla bra filmer jag sett genom åren, men många av dem hjälpte till att forma min egen kreativa lust, och på det sättet var de aldrig ett tidsfördriv, de sporrade en livslång inspiration som jag aldrig kommer kunna vara utan.