Det fanns en gång ett maxim på latin som löd:

”Denique non omnes eadem mirantur amantque …”

– vilket betyder:

”Alla människor kan inte beundra eller älska samma saker i livet …”

Beger man sig till Sverige, eller bor här, är det exakt det man måste göra för att smälta in i den degel som hela samhället är uppbyggt kring, dvs. alla ska tycka lika, annars står man utanför och passar inte in.

Dessa tankar når mig ofta när jag är ute på stan och råkar höra när folk ojar sig över livets obetänkliga missgärningar. Dessa missgärningar handlar oftast om människor i deras bekantskapskrets, eller grannar – som inte har vett att leva som den missnöjde personen vill att de ska leva. Det kan handla om alltifrån hur tyst man ska vara i sitt eget boende, eller vad man får- eller inte får säga högt ute på stan. Många irriterar sig på småbarnen i det offentliga rummet, som om dessa små guldklimpar vore roten till allt ont, andra irriterar sig på ungdomar som höjer sina röster eller skrattar unisont. Ibland verkar det som om allt som har med glädje att göra ska förtryckas, och det gör mig illa till mods.

Vad var det som hände som förvandlade svenskarna till världens gnälligaste folkslag? Kanske har jag fel, kanske har det alltid varit så?

När jag växte upp i Skåne upplevde jag klimatet som vänligt för det mesta, men så snart 1980-tal blev 1990-tal, och faktiskt efter att Olof Palme dog, började samhället vädra sitt missnöje mer öppet. Vissa säger att Sverige började förändras i och med att gränserna öppnades, men det tror jag inte på. Sverige har haft stadig invandring i många hundra år, och det är mer troligt att vår syn på världen har förändrats, förmodligen till det sämre, och detta sänker lynnet till en deprimerande nivå.

Frågan man kanske bör ställa är om man vill att det ska vara så, eller om man ska försöka anamma en mer positiv och humanistisk livssyn, det har vi alla nytt av. Jag ser ingen konstruktivt i de kroniska litanor som vill fördöma allt och alla för att de inte lever ett så minimalistiskt liv som möjligt.

Går det att förändra, och vad borde man göra?

Inom mig finns en tanke att människan skulle må så mycket bättre om hon drog ned på sitt missnöje drastiskt och inte försökte omvandla världen att enbart passa in på den egna världsbilden. Vem vill egentligen leva i en värld där allting är precis som man själv vill att det ska vara?

Jag hade nog blivit uttråkad efter fem minuter.