Engelsmännen är väl inte berömda för sin humor precis (stiff upper lip devisen), trots grymma akter som Monty Python, Benny Hill och hmpf, Mister Bean, men det finns ändå lite hopp när man råkar på sådana här surrealistiska skyltar:

Jacob Von Hogflume har alltså inte existerat om någon skulle tro det, eller hur ligger det till egentligen?

Den här texten låg ute på Wikipedia tidigare men blev borttagen ganska snabbt. Det verkar som de inte trodde på innehållet av någon anledning:

”Jacob Von Hogflume is rumored to have the distinction of being the only documented entity to have lived over a hundred and fifty years after his death …”

Det här med tidsresor har fascinerat människan så långt bak någon kan minnas. Även jag i min barndom lekte med tanken att resa till en förgången tid, eller varför inte till framtiden. Det kittlade fantasin, och magen, att föreställa sig att man kanske åkte tillbaka i tiden och gjorde om ett matteprov som var svårt, eller tog en titt i framtiden hur man egentligen levde om säg 1000 år.

Filmer som ”Tillbaka till Framtiden” och ”Bill och Teds galna äventyr” kryddade den här fantasin till höga höjder, vilket ledde mig till att ta en närmare titt på hur det såg ut på litteraturfronten. Visst måste någon författare också ha undrat över det här med att resa i tiden; och visst var det så.

Jag hittade böcker som ”John Carter of Mars” av Tarzans farsa Edgar Rice Burroughs, ”The Time Machine” av H.G. Wells, och även den prominenta Virgina Woolf, visade det sig ha lekt med tanken, om inte på de andra författarnas sätt, på sitt eget unika vis genom att låta en ung man vid Orlando bli odödlig och på så sätt leva genom flera tidsåldrar; dvs. det förgångna och dennes framtid. Tänka sig att boken kom ut redan år 1928.

Annars kan man onekligen påpeka att tiden berör oss alla på ett metafysiskt plan. Det vi minns om dagar som har passerat, har format vår uppfattning om det förgågna, men även vem vi själva är. Ibland tolkar man minnen för att passa ett speciellt behov; för visst är det så att man kan se på barndomens nyckfullhet med positiva, så väl negativa ögon. Jag minns själv hur jag en gång råkade sätta fyr på en sandlåda, och mådde väldigt dåligt över det; medan min kompis som var med, tyckte det var en fräck händelse. Han ser buset som ett lyckligt minne än till denna dag.

Vad Jacob Von Hogflume anbelangar, tror jag han var nöjd med den tiden han fick på jorden. Enligt skylten besökte han framtiden år 2147. Kan det ha varit en tid då fattigdom och krig var utrotade, eller var det helt enkelt så att en ny civilisation hade sett dagens ljus? Alla dessa frågetecken, i tid och otid.