Det är någorlunda samma tid på året. Jag sitter med en elektronisk apparat i handen och undrar om det är dags att byta ut den? Det finns inga särskilda skäl till varför den ska bytas ut förutom några små skavanker här och där. Den fungerar som den ska, är pålitlig i alla väder och gör det som den ska; men ändå finns det en sorts stress inom mig att ”byta upp mig”, att få äga det senaste.

Det bekymrar mig. Jag är egentligen ingen människa som gillar ”slit-och-släng” metodiken. Den handlar uteslutande om individer (mänskligheten), som har en märklig relation till sina ägodelar, dvs. de tröttnar på en pryl och vill göra sig av med den. Jag tror att det är ett problem som går lång, lång tillbaka. Människan är en samlande varelse, och vi gillar saker som blänker eller verkar bättre än något annan i vår ägo. Någonstans i vårt DNA, nedärv från vår långa period som Jägare-samlare, finns det en gnista som sprakar till närhelst vi ser något attraktivt. Jag tror inte man kan tänka bort denna instinktiva känsla allena, man måste göra något konkret. Antagligen sätta egna gränser och inte agera.

Kanske ska man ta och se hur verkligheten ser ut för att förstå saker och ting bättre? Jag gör ett försök för min egen skull …

Från Afrikas mörka gruvor till monteringsborden i Kina; så ser vägen ofta ut för våra It-produkter och allehanda kommunikationsutrustningar. Framförallt är det nog mobiltelefonens väg – från vaggan till graven, som är den mest spektakulära och involverar mycket lidande för de inblandade i tillverkningsprocessen.

År 2006 tillverkade Nokia över 900 000 tusen mobiltelefoner som innehöll över 275 000 000 miljoner komponenter (källa Business Week UK); dessa komponenter var inget som de kunde gå ut i den finska skärgården och plocka och lägga i små vackert ornamenterade korgar medan mumintroll skuttade omkring i bakgrunden. Föreställ er år 2019 och hur många mer komponenter krävs när det finns så många fler elektronikproducenter. Jag vågar inte kolla upp siffrorna.

Sanningen är den att barnarbetare till stor del är viktiga i insamlingsfasen till de mest grundläggande komponenterna. Utan barnens små kroppar och uthållighet skulle ingen iPhone eller Android-enhet ha sett dagens ljus.

När jag tar in mer fakta blir molnen ovanför huvudet alltjämt mörkare.

Jag kan sitta här och känna ett stygn av oro vart vi är på väg, och kasta förbannelse över alla moderiktiga produkter, men moderkortet i datorn har förmodligen tillkommit på samma sätt, och det oroväckande är att jag inte kan välja själv. Det finns inget ”grönt” moderkort att välja där hela förloppet har gått till på ett rättvist och korrekt vis. Jag har ingen aning om om dess tillblivelse, jag hoppas och tror när jag beställer mina varor att de mänskliga rättigheterna har hedrats, men denna tanken är blott en illusion.

Barn far illa på olika sätt i vår värld, och har de inte för lite – har de för mycket av det goda. Försumligheten är ofta chockerande. Någonstans under vår pågående evolution har någonting gått snett. Vi har förlorat den empatiska förmågan, vi tror vi har kvar den, men vi kväver den, precis på samma sätt som som de hårda arbetsförhållanden kväver små barns liv. Var någonstans börjar förändringen, och vem börjar att förändra?

Jag går ut och ta en promenad och försöker resonera med mig själv.