Det är slutet på sommaren år 2011. Jag har gått en lång väg mellan dag och natt, mellan ljus och mörker. Fötterna är trötta. Själen pigg. Det fanns tydligen ett ”efter” det som varit.

Jag minns:

Pulveriserade drömmar.
En sommarvärme med baksmälla.
Dammflagor i mitt samvetes garn.
Smulor i sängen.
En kakofoni av mardrömmar.
Sandaler med trötta hälar …

Ändå blev allt som det skulle.

Det är nu början på veckan, drygt 8 år senare. Ett vaket sinne minns tillbaka
på förgångna dagar och ler.

Fågelkvitter utanför fönstret nu, barn som lyfter sina huvuden; kisar mot solen;
har skratt i magen helt oberörda av världens ångest.

Det är så det ska vara …

– livet en väv av petrifierade vågor som håller borta skuggorna, som omsluter kroppen med en sällan skådad värme; den som läker, ger trygghet och vackra drömmar.