Nu när Radiotjänst har gått i graven mer eller mindre, och en allmän avgift via skattsedeln har trätt i kraft, är det lätt att minnas tillbaka på vackra tider då man när som helst på dygnet kunde bli uppringd av en okänd dam och utfrågad vad för slags TV-mottagare man hade i hemmet. Kvinnorna som ringde bar ofta namnen ”Karin” eller ”Lena” och hade trevliga telefonröster, men samtalen var intet på något sätt oskyldiga. De ville driva in pengar. Sade man någonting fel under samtalets gång, eller om det kom fram att man hade gjort något fel – då damp det ned en saftig faktura ett par dagar senare som uppmanade till solidaritet och påminde oss att vi faktiskt levde i ett demokratiskt land.

Nedanstående text författade jag för drygt åtta år sedan när blev ond på Radiotjänst efter just ett sådant uppsökande samtal. Jag har försökt att hålla tonen så civilserad som möjligt, därför har jag med en liknelse som den till Ördög.

_ _ _

I den fornungerska mytologin i Europa fanns det en gång en ful varelse som man kallade för: ”Urdung” (Ördög i översättning). Denna varelse såg ungefär ut som en missbildad faun och hade likt många andra mytologiska väsen horn i pannan och en fysisk konstitution som låg närmre djurvärlden än något annat. Som en kontrast till djurkroppen med monsterattribut, var den, som på ren jävelskap, befattad med ett antropomorft ansikte, hårlös överkropp och långa, smala ben som slutade med klövar istället för tår. Håret på skallen var nattsvart och krulligt.

Urdung, trodde man härstammade från ”Pokol”, dvs. den hemska underjorden, men den var så lyckligt lottad att den kunde leva i två världar, dvs. vår verklighet och sin egen. Urdung var tydligen en ganska rastlös varelse som då och då kunde vittra doften av människans kluvenhet och lämnade därför sin håla i underjorden för att komma till ytan och leka lekar med våra svagheter. Det sades att han (den), var mycket glad för spel i alla dess former och att han ofta ingick i vadslagningar närhelst han trodde att en storvinst fanns inom räckhåll, dvs. opponentens själ. Det farliga med att ge sig i kast med Urdung var att han nästan alltid vann, och den som förlorade blev bara ett tomt skal.

Liksom de flesta myter i världen kan man aldrig vara säker på om de stämmer eller inte. I det här fallet låter Urdung som ursprungsmyten till speldjävulen, men djävulen är en finurlig sate och kan byta skepnad och dyka upp var man minst anar det. Jag var skeptisk tidigare i mig liv, men inte nu längre.

Det är faktiskt så att Urdung ringde mig för någon kväll sedan när han hade antagit formen av en kvinna i medelåldern. Hon presenterade sig själv med det relativt anonyma namnet ”Karin Persson” och berättade sedan att hon var från Radiotjänst. Jag förstod det omedelbart att jag hade demonen på tråden; för vem annars skulle vara så otrevlig och depraverad att han / hon sökte upp människor i deras hem och kom med påståenden om att man var skyldig pengar?

Jag tog det hela med ro och stålsatte mig och sade enkelt utan något darr på rösten:

”Jag diskuterar inte mina tillhörigheter med en främling på telefon; du kanske är en inbrottstjuv som vill ta reda på om det är lönt att besöka mitt hem …”

Demonen gav sig inte.

”Nu är det faktiskt så att jag ringer från Radiotjänst i Kiruna …”

”Varför döljer ni er identitet bakom hemligt nummer om det är så?”

Tystnad …

”Vem betalar radio- och TV-licensen i ert hushåll?”

”Vem har gett dig mitt telefonnummer, det är hemligt och jag har betalat en extra avgift för att det ska hållas hemligt?”

Här lät det som om demonen tappade fattning, så jag tog ett djupt andetag, blundade och sade med klar röst:

”Jag heter Karin Persson och ringer från Radiotjänst, vi har inga uppgifter i vår databas om du är mänsklig eller inte, kan du verifiera?”

Jag väntade en stund på svar, men det enda som hördes var ett statiskt brus och dånet av mitt bultande hjärta i öronen.

Tro inte på allt ni hör eller var naiva, ifrågasätt så kanske ni också har själen i behåll.