Hennes Majestät, drotting Elizabeth II uttryckte år 1992 med två ord hur hon hade upplevt året som passerat. När hennes skrynkliga läppar lyckades krysta ut det latinska proverbiumet: “Annus horribilis”, lät det snarare som hon sa: “Anus”, vilket ger meningsföljden en helt annan klang. Nu sade hon ändå vad hon sade och reflekterade över det som en gång hade varit med en bitter uppsyn. Inom sig kokade hon av vrede av all den mediauppmärksamhet som hade riktats mot hennes avkommors förehavanden.

Det var främst skilsmässor och paparazzifoton som hade gjort den gamla irriterad. Sedan var det, det där med den lilla med branden i hemmet Windsor Castle, där alla möjliga ovärderliga artefakter gick upp i rök. Det var sannerligen ett jobbigt år, men det kommande året, år 1993, hoppades drottningen skulle medföra sig lite roligare begivenheter. Hon bad till Gud och hoppades han skulle lyssna, men Gud var på semester och hade roligare saker för sig. Han skulle hålla sig borta i många år, vilket han för övrigt verkar göra för det mesta.

I den kristna mytologin (för sanning är det inte) – finns det ett särskilt kapitel som rör Guds favorisering av en av sina varelser, människosonen: “Abel”. De flesta otrogna känner nog igen namnet då det är sammankopplat med “Kain”, som i: “Kain och Abel” som populariserats i alla möjliga sammanhang. Dessa två manliga män var söner till Adam och Eva, och dök upp för urminnes tider sedan i Första Moseboken. I den tragiska historien om Abel, blir han mördad av sin egen bror eftersom denne känner svartsjuka att Gud inte gillar hans offer till den högståendes ära. I grund och botten kastade Abel mer blod omkring sig än Kain, och därför uppstod det en schism mellan den omnipotente och Kain.

Förutom att päronen betedde sig illa i paradiset och stal äpplen, blev vi (mänskligheten) nu belastade vad någon snorunge (Kain) hade haft för sig. Det känns inte riktigt rättvist, men väck mig i hängmattan en klar vinterdag om detta någonsin sker.

Just nu, för mig, känns mars, år 2019 – som en trevlig bekantskap. Jag har lämnat många saker bakom mig, lyft slöjan från ögonen och ser saker på ett helt annat sätt än vad jag gjorde tidigare. Kanske beror det mycket på att jag nu har egen familj och barn. Den som tänker mycket får klarhet i mycket, resonerar jag. Den som ständigt undviker att tänka, den känner sig “pigg”, upplyft av att alla problem håller sig i periferin. Föga vet denne “otänkare” om att problem aldrig försvinner, de blir snarare större och växer i proportion. Fråga vem som helst om det finns någon nytta i att skjuta upp saker. Med allra största säkerhet kommer de flesta svara nej på den frågan.

Jag minns hur jag en gång för länge sedan hade en diskussion om det här i skolan, om hur religioner fråntar människor det personliga ansvaret, och som ni säkert misstänker blev det en livlig debatt där ingen ändrade sin ståndpunkt.

Bör man ha religionsundervisning i skolan? Är det inte upp till var och en att ta reda på om man behöver tro på en alternativ “skapare” än sin moder och fader? Vore det inte mer rättvist för individen i fråga, om han eller hon först i vuxen ålder, när hon ungefär kommit till insikt vem hon är, ställdes inför sådana allvarliga spörsmål?

Jag själv är en “anti-teist” som anser att religioner är farliga eftersom de inte accepterar livet som det är. I många fall är de även dödskulter (kanske alla) – eftersom de framhåller att ett liv efter döden är att föredra. Men det säger sig själv att döden är döden, den är inget liv, och att påstå att varje mänsklig egenskap eller behov som gör att människan mår bra, är syndigt; är inte enbart människoförnekande, utan också skrämmande. Vad som driver människor till utkanten av förnuftet är det inte lönt att gå in på, det finns lika många anledningar som det finns sandkorn i en öken.

Albert Einstein skrev till sin gode vän Eric Gutkind år 1954 och förklarade att han tyckte religioner var ett tecken på människors svaghet:

“The word god is for me nothing more than the expression and product of human weaknesses, the Bible a collection of honourable, but still primitive legends, which are nevertheless pretty childish …”

Vissa har hävdat att Einstein visst var troende och att allt annat snack är trams, men vad som verkligen är trams är att använda den moderna vetenskapens förgrundsgestalt som budbärare för något han inte alls trodde på. Dessa slags lögner säger ganska mycket om människor som använder manipulation för att få andra människor att tro vad de vill att de ska tro. Jag undrar vem det var som lärde dem dessa här metoderna? Står det i den heliga skrift att man med lögner ska tämja ett land och dem som beträder det?