Filsosofen Bernad Williams skrev en gång:

”Immortality, or a state without death, would be meaningless …”

– vilket bör tolkas som att döden, ger liv mening. Detta är en väldigt märklig tanke, men ack en viktig sådan i en verklighet där odödlighet inte är något vi egentligen behöver tänka på, men ofta gör det eftersom det handlar om det mest fundamentala i vår existens; hur länge vi finns här.

Dessa tankar dyker då och då upp i min spänstiga lekamen. Har jag en dålig dag, är det som om filosofen i mig brottas med en osynlig fiende som har half Nelsons på sitt visitkort; sedan sitter jag fast där ett tag och bollar tankar fram och tillbaka som om hela min fysiska uppenbarelse var beroende av att smiskas lite vett i.

Som jag ser det finns det ingen mening med att leva för evigt, men jag skulle vilja prova på det ändå. Tänk att få uppleva hur berg plattas ut, eller hur hav torkar ut för att sedan fyllas med allsköns liv. Tänk att få se stjärnor tändas på den eviga himlen och få följa deras liv från vaggan till graven. Tänk att få uppleva alla tekniska framsteg och en dag vara den vise man som verkligen kan berätta vad som var bättre förr och nu. Tänk att få vara den ende som levde i miljoner, miljarder år och såg nya världar skapas och försvinna …

Hisnande tankar. Men det finns många problem. Vår lilla människohjärna hade säkert brakat ihop efter ett par hundra år. Så mycket information, så många känslor, så många intryck. Var skulle man lagra allt; för att inte säga; all den kärlek som man mottog och eventuellt förlorade (?)

Det går inte att leva under en sten en längre tid, och när man väl bestämde sig (som odödlig) – för att kliva fram i ramplljuset och avslöja sin hemlighet, hade man interagerat med andra vare sig man ville eller inte, och i sådana fall, återigen bli mottaglig för de saker som rör till det i hjärtat. Det är så vi funkar. Vi vill beröra, och beröras.

Jag kan se det framför mig. En människa som har sett allt, och ändå är nyfiken på mer.

Problemet med odödlighet är att ingenting egentligen tar slut. I ett sådant tillstånd hade natt och dag avlöst varandra på ett sådant sätt, och så många gånger, att de hade slutat att ha någon mening. Så säkerligen också allt annat vi ser när vi slår upp ögonen på morgonen.

Vad är natt, om inte ett avstånd från ljus?

Vad är dag, om inte ett par timmar utan den eviga solen?

Vad har vi då på papyrusrullen om vi försöker oss på en sorts sammanfattning? Egentligen bara en hop problem:

1. Livet som odödlig tar aldrig slut.

2. Alla man någonsin har brytt sig om försvinner och man blir ensam.

3. Det finns ingen slutstation på den egna existensen.

4. Alla upplevelser urholkar själen och tiden slutar ha betydelse.

5. Världen – hemmet – blir en okänd plats.

Det är intressant hur vi ofta försöker föreställa oss det hemska och det annorlunda. Det är som om vi drivs av rädslor, för dessa aktiverar delar av vårt inre vi annars inte hade haft tillgång till. Varför annars slänger sig människor ut från skyskrapor, varför annars simmar våghalsar med världens farligaste rovdjur, varför går man ned i mörkret om inte för att finna sig själv?

Det gäckande slutet gäckar oss alla. Jag tänker inte uppsöka det i förväg. Jag omfamnar livet, och jag omfamnar alla de människor jag älskar och håller av. Jag kommer aldrig släppa dem; på det sätt är min kärlek evig.