Den 3:e December, år 1791, ligger en dödssjuk Wolfgang Amadeus Mozart i sin säng och stirrar upp i taket. Medan morgonljuset söker sig in i hans kammare, ser han dansande skuggor i stuckaturen med mänskliga drag. De har antagit formen av gamla vänner och älskarinnor. Vissa skuggor är dock fienden och försöker sträcka sig efter honom, men han blundar och kastar upp det enda försvar han har; sin musik; den utomjordiskt vackra musiken som berör själen, och som blir den enda gåvan han lämnar till eftervärlden.

Mozart öppnar ögonen när han hör någon kalla hans namn; det är en gestalt draperad i ångest som kliver in genom det stängda fönstret och borstar av sig de yrvakna snöflingorna som faller mot ett fruset och trött Wien.

”Är du färdig med ditt arbete?”

Musiken fyller rummet, och rösterna som sjunger:

”Vredens dag, denna dag –
upplöser människosläktet till glödande aska
så som förutsagts av David och Sibylla.
Hur stor skall inte skräcken vara
när domaren skall komma,
för att i grund gå till rätta med världsalltet …”

Originalsången är på latin; det som står i förbund med den gäckande Gud alla tror sig känna, men aldrig någonsin har träffat. Mozart känner bara till längtan efter det ouppnåeliga. Samma känslor genomfor Greve Franz von Walsegg under hela hans vuxna liv, att han satte i system att beställa verk från prominenta och talangfulla konstnärer för att på så sätt sola sig i deras glans.

Mozart fick enligt de historiska arkiven just en sådan beställning av von Walsegg och påbörjade sin dödsmässa ”Rekviem”. Denna blev aldrig fullbordad eftersom han dog innan bläcket hade hunnit torka. Man lyckades ändå knyta ihop trådarna i verket genom att studera Mozarts efterlämnade anteckningar och analysera tidigare kompositioner hur han brukade arrangera sin musik. Verket är onekligen mångbottnat och väcker starka känslor hos lyssnaren. Det är nästan som om man kan se hans färd bort från livet; till den andra sidan där ingen någonsin återvänder.

Se gärna Milos Formans klassiska film: ”Amadeus” om musiken tilltalar.