Om du är som jag, tillhör helt oförvanskat den s.k. ”medelklassen”. Du är då någon slags proletär som jobbar och betalar skatt och gör rätt för dig på alla de sätt som samhället kräver av dig. Om du däremot har mycket pengar på banken, och då menar jag mycket, vi snackar ett par miljoner laxar, kanske även ett par miljarder – då vill du inte, eller kan du inte, tillhöra vårt muntra lilla gäng. Det är ju så förstår du, med pengar kommer stort ansvar och denna gåva det är att ha mycket pengar är något som vi fattigfolk har förstått kallas för ”klasskillnad”. I sin mest förenklade form betyder det att siffrorna du läser på ditt bankkonto och siffrorna jag läser på mitt bankkonto differentierar oss från varandra. Skillnaden mellan oss olika folkslag består som oftast av tre saker:

– Frihet

– Köpkraft

– Stamina;

och dessa tre små enkla ord är just de ord som styr världen med en järnhand.

Får jag lov att berätta en sak? Kanske känns det skönt för dig att många beundrar ditt sinne för affärer, och kanske ger det dig en varm känsla i magen att ha makt över ditt eget liv så pass mycket att du inte ser det stora hela; du vet: det stora hela – där andra människor också försöker skapa ett drägligt liv. Egentligen är vi inte så missunsamma som det kan verka, det är först när ni visar tecken på girighet som vi slår bakut, och vi vet; det är då fingret dyker upp på först parkett och någon särar på läpparna och skriker:

”Avundsjuka …”

Men nej, det är inte riktigt sant.

Får jag lov att berätta en annan sak? Det handlar lite om vad människor beundrar.

Morgonen den 4:e juli 776 f.Kr. sprang en halvnaken man genom Arkadien och höll på att frysa pungen av sig. Det hjälpte inte att han höll en fackla i handen eller att han för en stund sedan tytt sig till ett får, ty kylan kom inombords. Trots att han såg berget Olympus i fjärran och det verkade nära, visste han att han många mil kvar på sin färd; ty detta utspelade sig på den tiden då ordet eller företeelsen ”kollektivtafik” inte fanns. Antingen hade man en kärra och en åsna, eller så hade man slavar som kunde bära en, i värsta fall fick man gå, men för mannen i de tajta ländkläderna hade det aldrig funnits något annat alternativ än just ta sig fram på egna ben. Han hade alltid varit bra på det, och därför var det inte överraskande att han ombetts bli en av de första som skulle föra spelens fackla till gudarnas hemvist.

Gudar, halvgudar och människor beundrade denna långa, farofyllda färd som tände en gnista i mörkret, ett mörker som alldeles för länge skymt solen med sin krigsrök och doft av smärta. Sedan dessa tidiga ”lekar”, de Olympiska spelens formativa år, var tanken att individer skulle tävla mot varandra i olika grenar för att på så sätt sporra varandra att bli bättre, och samtidigt bli mer ödmjuka, fredliga varelser.

Sedan hände något. Världen kastades åter in i ett mörker och allt förändrades. Tiden gick och gick och såg sig aldrig om, och nu är det så länge sedan att ingen idag längre minns hur fackelbäraren såg ut eller varför han sprang så långt som han gjorde. Det enda vi med säkerhet vet är att det saknas något fundamentalt ”där ute” i verkligheten, något som vi alldeles bestämt vet har funnits. Kanske syftar vi på de tidiga civilisationerna där alla, till en början, föddes på lika villkor och den sanna styrkan fanns att hämta i hjärnan, hjärtat och själen, inte i plånboken som det är idag.

Du rike man eller rika kvinna, ni får gärna må bra i er överklass, glömd dock inte bort hur det började en gång i tiden. När vi kravlade upp ur havet tillsammans och kröp iland behövde du någon som fuktade dina fiskfjäll på ryggen från solens värmande strålar. Vi blötte varandras steg för att överleva och gick samma stig, nu ser du knappt åt vårt håll.

Nu kommer vi till slutklämmen.

Vad är ”klass” om inte det ord som separerar varelser från varandra. Om det är svårt att förstå dess innebörd, kan man bara acceptera att meningen är att inte förstå meningen.