Konstnären och eremiten Henry Darger  (1892 – 1973) – blev postumt “erkänd” som författare för att ha skrivit en roman på drygt 15.000 sidor med titeln:

”The Story of the Vivian Girls, in What is known as the Realms of the Unreal, of the Glandeco-Angelinnian War Storm, Caused by the Child Slave Rebellion.”

Detta är ingen bok som jag har läst ännu, eller kanske kommer att göra, vad som slår mig som mest märkvärdigt med hela den här historien är att Darger jobbade med boken för skojs skull. Det verkar som om han aldrig ämnade att publicerade den. Sådana introspektiva divalater händer inte särskilt ofta i vår värld. För det mesta vill författare nå ut till den stora vida världen, tjäna massor av pengar och sedan ligga och lata sig på stranden någonstans i Grekland. Få når ut till en stor publik, men de som är bra gör det ändå, oavsett hur många exemplar som säljs eller lånas ut på biblioteken.

Hur det kom sig att Darger blev en av de där märkliga konstnärerna man ibland hör talas om, kan ha sin grund i att han hamnade på barndomshem efter att hans far dog. När inga andra släktingar fanns att ta hand om honom, hamnade han som en studsboll i det byråkratiska systemet och ådrog sig säkerligen djupa psykologiska ärr. I sina efterlämnade konstverk och texter, är han en stolt general som räddar barn från onda figurer, och nog märks det att han hade hoppats på samma räddning själv i sitt eget liv, men det kom ingen riddare och dödade draken, vilket innebar att känslan av övergivenhet bestod.

När han dog som 81-åring blev man förbluffade över hans makalösa kreativitet. Tusentals sidor text och målningar hittades i hans lilla lägenhet i Chicago. I denna, sin skyddade borg, hade han dragit sig undan verkligheten och hittat en fristad där inga utomstående kunde åsamka honom smärta.

Bilden jag hittade på nätet påminde mig mycket om impressionisten Claude Monets ateljé i Giverny som jag besökte år 2001. Det som slog mig i Monets arbetsrum var inte tystnaden eller de halvfärdiga skisserna på väggarna, det var det försiktiga ljuset som skingrade dunklet, precis som konsten kan göra med ensamma människor. Ibland är de verk vi skapar våra närmaste förtrogna.

Se en dokumentär om Darger här:

https://archive.org/details/RealmsOfTheUnreal

_ _ _
Bloggbanner: © 2019 Keizo Kitajima.