Varför kan inte människor bara komma överens?

Varför var vi tvungna att dela upp världen med hjälp av osynliga gränser en gång i tiden och på samma gång uppfinna olikheter som separerade folk från folk? Kulturer som har gett oss så mycket, egentligen allt, har också varit upphov till mycket hat och våld. Det känns så onödigt, inte sant? Det verkar vara så, att så snart människor letar efter olikheter i sina medmänniskor, desto snabbare ger man grogrund till missförstånd och osämja. Hur hade det varit om vi istället letat efter gemensamma nämnare, för de finns ju onekligen där bortom hudfärgen och ursprunget.

Jag kan föreställa mig en värld som strävar efter samma mål, som erkänner varje individs rättigheter och skyldigheter, men det känns som om mina naiva tankar är förankrade i scenarion som aldrig kommer förverkligas, inte i längre tider i varje fall. Världen bryr sig inte så mycket om drömmare, den bryr sig om människor som tar tag i saker och ting. Människor som blir ledare dikterar samhällets gång, och på många olika sätt är vi alla fast i någon annans dröm och deras tankar om hur saker och ting borde se ut. De få gånger vi kan bryta oss loss, är när vi fantiserar om något annat.

Detta får mig att undra över vattnet i en brunn, om det aldrig tillförs nya vattendroppar, då kommer det åldras och stagnera med sin omgivning, i värsta fall avdunsta tills inget finns kvar. Är det en vettig allegori över ett samhälle med stängda gränser; gränser som enbart vill hålla fast vid det etablerade, även om det kanske inte fungerar som det ska?

Författaren Herman Lindkvist skrev något bra i en krönika som rör svenskens svenskhet:

“Ända från början har det existerat ­flera parallella språk och kulturer i vårt land. Svenskan, vår variant av urgermanskan, formades för cirka tusen år sedan. Då talades det redan samiska och finska i delar av det som skulle bli Sverige. Vikingarnas gudalära kom till oss från utlandet, precis som kristendomen några hundra år senare. Liksom alla de filosofiska och politiska idéerna och ideologierna, protestantismen, upplysningen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, liberalismen och socialismen. De första socialdemokratiska ledarna, liksom fackföreningsrörelsens pionjärer, hämtade sina idéer om frihet, jämlikhet och broderskap från Frankrike och Tyskland.”

Så sant som det är sagt, sluts cirkeln ofta efter ett par hundra år, men i tiden emellan, hinner humanistiska ideal växa upp, bara för att ganska omgående förpassas till mörkret. Nu ser jag en värld som strävar efter individuella mål, och det är uppenbart att den som dör med mest materiella saker omkring sig koras till vinnare. Detta är på intet sätt nytt under solen.

Inte sällan hittar arkeologer gravar fyllda med alla möjliga vackra föremål. Guld och smycken som en gång gav lyster åt rika människor, glittrar än, ibland tusentals år efter sin kreation. Men skelettet som ligger där i dammet och gruset, till hälften upptaget av jorden och tidens tand, är orörligt som den dagen då det placerades under ytan. Vart än människan färdades efter sin död, kunde hon inte ta något med sig, och så är det än.

Det är inte många som vet att sagan om Askungen ursprungligen kommer från Kina. I originalberättelsen blir flickan Yeh-hsien vän med en magisk fisk som ser till att hon får sin högsta önskan uppfylld; att vara med på vårfesten i byn där hon bor. Hon får dock ett par anvisningar, och måste vara tillbaka innan ett visst klockslag, men som vi alla vet blir hon så lycklig denna kväll att hon glömmer tid och rum, och när så tiden börjar tar slut springer hon iväg från festen och tappar sin gyllene sko.

Denna saga är ett fint exempel på hur sagor kan vandra från kultur till kultur. Jag är säker på att man i USA tror att det var Walt Disneys påhittade saga, men så är inte fallet. Nu finns den i varje fall där, inrutad och del av det kulturella arvet. Jag är säker på att vi hittar hundratals andra exempel om vi letar vidare. Detta om något är fungerande integration, när något utländskt blir del av sitt nya värdland och får möjlighet att ge tillbaka lika mycket som det får.

Varje kultur och varje individ är så mycket mer värd än alla pengar och saker i världen, men det kan vara svårt att se det vackra i mänskligheten när alla bara fokuserar på det negativa. När allt kommer omkring är människor onda, svekfulla och egoistiska, eller …

Hur ligger det till egentligen?

Kan det vara så att dagens sagor kallas för “nyheter”, och vi sväljer dem med hull och hår istället för att ta reda på hur det ligger till? Kritiskt tänkande (såsom det en gång var) – bör aldrig få ramla ur ramen, hur moderniserade vi än blir.

Den franske filosofen och författaren (Voltaire) François-Marie Arouet (1694 – 1778) skrev:

“What is tolerance? It is the consequence of humanity. We are all formed of frailty and error; let us pardon reciprocally each other’s folly – that is the first law of nature.”

Vad är tolerans (lös förståelse och insikt)? Det är konsekvensen av mänskligheten. Vi formas alla av våra svagheter och våra misstag; låt oss därför ömsesidigt förlåta varandras dumheter – det är naturens första lag; så tolkar jag Voltaire.

Kanske hade han rätt. Vi borde förlåta och lära oss av våra misstag. Jag vet mina misstag, vet du dina?