Årets tredje blogginlägg handlar om Japan, närmare bestämt ett par textrader om mötet med en annorlunda kultur. När jag besökte landet för första gången var året 2009. Jag reste från ett säreget Småland till London, sedan flög jag över halva jordklotet och hann titta ned på de kalla stäpperna i Sibirien från ett av fönsterna i flygplanet. Det var vitt så långt ögat kunde se, men detta byttes snart ut till en jungel av betong och byggnader av stål. När Tokyo framträdde under det flyende molntäcket, var det som att stiga ut i en dröm.

Jag minns att jag vid just den tidpunkten sade till mig själv att bevara ögonblicket. Så här många år senare, ser jag att det var en klok uppmaning. Mitt besök i Japan lämnade djupa spår i själen, och det var spår av den goda sorten. Om jag hade vetat om vad som skulle drabba japanska folket ett par år senare, bl.a. Fukushima-olyckan år 2011 och de ohyggliga naturkatastroferna, hade jag kanske försökt att värdesätta omgivningen än mer. På ett få par timmar förändrades landet för alltid det året, och kommande generationer kommer alltid leva i skuggan av “vågorna som tog med sig allt”.

Mitt besök i Tokyo och Hokkaido skedde långt innan katastrofen, och var en av de mest fantastiska resor jag har fått uppleva i mitt liv. Det var inte enbart naturen eller de stora städerna som var fascinerande, utan även människorna. Första gången man möter den japanska kulturen på riktigt, älskar man den eller hatar man den. Det finns något för alla, men man gör klokast i att glömma gammalt groll och låter dagens japaner stå för intrycken man kommer få. Varken deras historia, eller vår egen, vittnar om en fredsälskande nation, men det är inget jag ska gå in på här.

Jag blev förälskad i kulturen, språket, människorna och den goda maten. De lämnade ett bestående intryck att jag faktiskt tänker på dem väldigt ofta. De planterade ett litet frö i mitt hjärta och jag vet att jag kommer återvända någon dag. Mitt första äventyr tog mig från huvudstaden, till långt upp i norr. Nästa gång tänker jag resa söderut; packa ned sandaler och knäppa upp skjortan.

Poeten Ono no Komachi skrev någon gång i mitten på 800-talet:

“Aware nari waga mi no hate ya asamidori,
tsui ni wa nobe no kasumi to omoeba …”

– vilket betyder:

“Även om slutet är nära,
föreställer jag mig himlens blåhet
som en del av dimman på jorden …”

Dödens dimma är en del av livets “dimma”, vi vandrar genom ett töcken och vet aldrig vad som finns på andra sidan. Vad vi än gör får vi aldrig vara rädd att vandra vidare. Jag hoppas Japan fortsätter att repa sig, för kulturellt sett hade vi varit fattigare utan dem.