Sverige är ett land både i, och utanför tiden. Det håller sitt huvud högt ovanför molnen när det handlar om jämställdhet och kunde år 2017 stoltsera med att vara det 15:e rikaste landet i världen. När det kommer till kulturen, närmare bestämt musiken, finns det också mycket att vara stolt över. Svenska låtskrivare och artister har dominerat topplistor i snart tjugo år, och detta med all rätt. Mycket av det publicerade materialet har varit av hög klass och kreatörerna har fått den uppmärksamhet de förtjänar. Det enda negativa med det här, är att medierna huvudsakligen har fokuserat på populärmusiken och lyft fram den som en allsmäktig, vägledande stjärna. Inget kunde ha varit mer fel. Utanför de pulserande radiostationerna och kanalerna, och utanför allmänhetens beskådande, har annan slags musik frodats; den sortens musik som verkligen försöker att säga något, den som handlar om så mycket mer än att förlusta sig på dansgolvet och droga bort vardagen med allehanda hjälpmedel.

Det i Göteborg grundade multi-genre-bandet ”Freak Kitchen” har nu funnits i 26 år. Sedan debuten ”Appetizer” (1994), har man hunnit släppa nio fullängdsalbum med övertydlig god kvalité. Sidan om huvudbandet, har den evige eldsjälen och grundaren Mattias ”IA” Eklundh släppt soloalbum och bl.a. varit huvudkompositör i danska ”FATE” på blott ett skivsläpp; men det är i konstellationen Freak Kitchen som han verkligen har kommit till sin rätt.

Det som alltid utmärkt Eklundh från andra gitarrister är hans unika musikalitet och experimentlust. Aldrig nöjd med att bara spela skalor fort upp och ned på gitarrhalsen som gemen hårdrockgitarrist, har han sedan skivdebuten ”Frozen Eyes” (1988), speciellt i låten ”And then I went home” – letat efter unika fraseringar och uttryck. Denna unika relation han har till sitt gitarrspel, blir aldrig tråkig att lyssna på, snarare tvärtom. Utforskandet av korrelationen mellan människa och instrument blir som lyssnare nästan berusande och beroendeframkallande.

Eklundh benämns ofta som ”virtuos”, men det är ett ord som begränsar konstnärskapet, speciellt i vardagsspråket. Latinets ”aequilibrium” känns mer passande för det beskriver konsten att hitta balans. Musik är på många sätt likt bildkonsten på det sätt hjärnan försöker hitta motiv att gestalta genom den mänskliga processen. Det är just i detta skeende; denna behandling av kreativitet, som konsten föds och sedan blir förlöst.

Den nionde skivan i raden för Freak Kitchen: ”Confusion to the Enemy”, kom för ett litet tag sedan, och det bästa sättet att beskriva den torde vara att helt enkelt säga som det är. Den är en kärleksförklaring till musiken, till musikernas instrument, och till oss som lyssnar med glupska öron; men den är även, som tidigare skivor, fylld av knivskarpa observationer av vår modernitet, där det digitala livet; den virtuella människan vi är, har fått en mycket framstående position. I varje fall dennes behov av att ständigt ta in information. Humorn har också lika stor plats som tidigare; vardagens absurditeter, som i låten: ”Så kan det gå när inte haspen är på”:

”Den svenska välfärdsmunnen
Upphör aldrig att gnälla
Gapar efter mer
I hetsen över det materiella

Spara till pensionen
I fonders unkna stank
Vapen, porr och tobak
Rekommenderas av din bank …”

Det är svårt att hitta band som så här långt in i karriären fortsätter att överraska och sprudla av vitalitet. Freak Kitchen visar detta i låt efter låt, förutom musiken, även i texterna som ofta är fyllda av positiva budskap till skillnad från många andra band som tycker det är mycket roligare att ständigt perpetuera myten om den goda självdestruktiviteten. Den finns inte om ni frågar mig.

Jag tänker främst på låten ”Push Through” som sjungs av bandets basist Christer Örtefors:

”When the walls are closing in
Life’s a claustrophobic room
When the going’s getting tough
and everything is gloom

Hang in there
Never let the problems grind you down
When we’re running out of steam
Go to swim or drown [ … ]”

Det är inte svårt att föreställa sig vem texten vänder sig till. Vi har alla varit där i ekorrehjulet, med svarta moln på himlen och en vardag som är väldigt tung att bära. I det här läget kan det vara mycket befriande och stärkande att lyssna på musik som ger en stunds respit från allt det svåra. När allt kommer omkring är inget nytt under solen. Hur vi tacklar våra problem definierar vem vi är.

Vad betyder egentligen skivans titel: Confusion to the Enemy?

Jag har mina egna tankar kring det, och antog först att låttexten var medvetet kryptiskt, och försökte hitta en intellektuell symbios mellan min fantasi och verkligheten. Efter en liten mailkorrespondens med Eklundh fick jag svar på min fråga och blev sannerligen glatt överraskad. Jag tänker dock inte avslöja här vad förklaringen var, men man kan onekligen hitta spår i texten som relaterar till en själv.

Eklundhs T-shirt i videon till låten ger en hänvisning till vad låten syftar på.

Vad musiken anbelangar är den hypnotisk. De hårda partierna får en att vakna upp, och verserna tycks viska en sorts sanning vi alla känner till, men kanske inte vill erkänna.

Freak Kitchen är inte rädda att ställa lite krav på lyssnaren. Deras sätt att närma sig konsten och uttrycka den handlar mycket om passion. De sträcker ut en hand och ber lyssnaren göra samma sak. Om man vågar krypa tätt intill den och öppna ögonen, kommer det svida och göra ont, men man kommer lära sig något nytt om sig själv. Väljer man att bara konsumera musikens energi, kommer man finna en stark kraft som drar upp en ovanför ytan. Där, i reflektionernas labyrint – finns mycket mer än stängda dörrar och svarta fönster.

Det nya albumet finns att lyssna på alla populära streamingtjänster, men jag skulle rekommendera att man köper den fysiska skivan istället och stödjer bandet i denna, musikens svåra tidevarv.
_ _ _
Textudrag och musikvideo ©2018 Freak Kitchen.

IEGOCENTRISKT BETYG: