Porträttet är av en ung man. Han ser glad ut på fotot, eller så låtsas han. Mannen som stirrar ned i plånboken har svårt att tolka ansiktet på körkortet; det är ett ansikte från en annan tid, en annan verklighet där världen nyss lärt sig handskas med känslorna och smärtan efter terrorattacken i New York.

”Hur överlevde vi den tiden?”, frågar han sig själv medan de mörka gestalterna står omkring honom i rummet. De är lika tysta som väggarna men tunnas ut för varje minut som dagsljuset blir starkare. Han har alltid varit medveten om dem; de är skuggor från de förgångna; aldrig uppfyllda löften eller hjärtan han krossat på ett eller annat sätt.

”Ingen är perfekt …”

– en annan hågkomst från det förflutna. Två personer som försöker samtala framför ett vidsträckt hav. Vågorna som söker sig upp på land är utmattade och utmärglade, som om stormen som förde dem från strand till strand krampaktigt håller fast vid sitt sista andetag. Den ene av personerna räds ingenting. Han vadar ut i vattnet och sträcker ut armarna som om han vill omfamna döden. Den andre som sitter kvar på bänken vill omfamna livet. Han blundar, försöker förstå, vill hitta meningen och nyttan av ödet.

”Vad är det egentligen?”

Ingen svarar.

Alla människor går separata stigar, men utgår från ett nexus; det bultande hjärtat.

Porträttet av den unge mannen förefaller nu mer homogent. Det är uppenbart att han vid den tiden sällade sig till den stora skaran av idealister; de som allra helst inte ville se skillnad på drömmar och verklighet, men det finns en betydande skillnad. Den som vågar tänka egna tankar faller lätt ur ramen, men belönas för sitt mod genom att få en enastående inre styrka. Denna styrka kan bara vara så länge. Om inte ny energi fylls på, blir tanken snart tom.

De andra som vajar i vinden kan inte identifiera sig med denna anomali av det mänskliga släktet och tar ett steg tillbaka, och sedan ännu ett. Till sist är avståndet mellan de två motpolerna så stort att ingen kan föra dem samman. Den som vågar yttra sig i frågan säger att: “De har vuxit isär …” Detta är inte hela sanningen.

Sanningen är den att ingen vet någonting. Alla gissar och spekulerar och drar sedan slutsatser baserade på ekot som blir svagare i deras hjärnor.

Mannen slår ihop plånboken och blundar.

Imorgon föds en ny dag, och livet tar ett ytterligare kliv framåt.