Min mor föddes i skuggan av andra världskriget, närmare bestämt sommaren år 1948, och hade det ganska fattigt under första delen av livet. Hon och hennes fyra syskon fick bära ärvda kläder som alltid var i fel storlek, och inte sällan fick de göra sina egna skor av ihopsamlade skinn- och sulbitar. På vintrarna kunde de glömma allt vad handskar, halsdukar och mössor hette. De frös häckarna av sig, men överlevde på något sätt.

Förutom att kläder ständigt var ett problem, för att inte säga mat, hade de som barn inte tillgång till leksaker pga. att mina morföräldrar helt enkelt bara hade likvida medel till det mest nödvändiga. Ni förstår, ute på landet prioriterar man hårt arbete, inte upptäcksfärder i fantasin. Således fick de uppfinna egna leksaker och lekar när tid fanns. Som tur var det nära till skog och mark, där kunde man bygga kojor intill bäckar, samla kattguld och jaga kaniner som riktiga jägare jagade småvilt.

Dessa svåra, och alltjämt jobbiga tider i barndomen skulle komma att prägla hela deras liv. Allt var dock inte elände. Genom att vara kreativa med de resurser de hade, kunde de ändå skapa ett drägligt liv. Trots brist på pengar och hunger, hade de alltid varandra, och det var det viktigaste. Så resonerar de alla idag, i varje fall de som fortfarande är i livet.

Drygt 65 år senare är min mor idag en tämligen pigg dam med skinn på näsan (hon var det yngsta barnet av alla). Ödet ville att hon skulle genomgå stora prövningar i livet, bl.a. förlorade hon ett öga i en olycka som barn, och fick sedan cancer i halsen som vuxen. De opererade bort hennes struphuvud, gjorde plats för en talventil och fick tyvärr ta bort alla hennes tänder pga. att strålningen hade förstört tandköttet. Som om inte detta vore nog, opererade de hennes tunga, skar av muskler från både mage och vänsterarm så att vissa nerver blev skadade när de försökte att lappa ihop tungan.

Ibland har hon beskrivit sig själv som ett lapptäcke av ärr, men så snart dessa ord har lämnat hennes ansträngda läppar, precis i sekunden då blicken skulle kunna börja tåras, lyfter hon på hakan och låter mungiporna peka uppåt. Inget elände i livet kan förstöra hennes själ. Hon låter inget krossa hennes entusiasm eller optimism.

Sammantaget är alla dessa upplevelser och problem det perfekta receptet på hur man skapar en bitter människa som hatar livet. Men icke min mor. Hon möter dagen med ett leende; dricker en kopp kaffe och njuter av livet. Hon säger:

”Det kunde ha varit värre, tänk på alla som inte har det så bra som jag.”

Beundransvärt. Jag fattar inte var hon får sin styrka från. Kanske är det från våra fina relation som alltid har byggt på respekt och kärlek? Jag var ju aldrig en unge som var ett problem på något sätt, vilket ofta är föräldras stora mardröm. att deras barn ska bli. Ge mig en bok, pensel eller ett instrument så vill jag skriva böcker, måla tavlor och skriva odödliga musikstycken. Det har aldrig intresserat mig att vara destruktiv.

Min mor har alltid visat intresse för vad jag sysslar med. När jag var som mest upptagen med musik i mitt liv, då ville hon gärna prova på att spela gitarr. Jag försökte lära henne lite ackord och riff, och visst kunde hon lira Metallica om så hon ville. Längre fram när jag målade mycket oljetavlor ville hon också testa att måla något motiv. Det blev fina blommor och stilistiska människofigurer som gick i solen.

När jag började skriva poesi och noveller, då blev hon inspirerad att skriva dagböcker, vilket hjälpte henne att bearbeta händelser och minnen från sitt liv; något som alltid är bra. Detta inspirerade sedan mig att skriva dagböcker, som sedan i förlängningen skulle leda till den här bloggen.

Förutom musik, litteratur och konst, har vi nu mitt upp i livet börjat diskutera astronomi och meningen med allt. När jag har ställt frågor som:

”Var tror du vi kommer från, vad är vårt syfte?” – har hon svarat:

”Livet går i cirklar, precis som naturen och säsongerna. När det ena dör ger det plats till något annat, precis som vi i våra liv, precis som våra tankar.”

Stunder som dessa tittar jag på henne, noterar hur skuggorna faller över hennes ärr på halsen, hör hur hon anstränger sig för att tala med stark röst. Djupt inom mig river det i mitt hjärta och jag undrar varför denna underbara människa behövde lida så mycket genom livet?

Jag hittar aldrig några svar, tro mig jag har letat.

Det sägs ofta att man ska leva för dagen och inte planera för mycket, det kan jag hålla med om. Men det finns ingen bättre känsla än att veta att den människa som älskar en mest på jorden, kommer finnas där imorgon, och imorgon.

IEGOCENTRISKT BETYG: