Idag har jag sonderat i bloggarkivet och vad hittar man där? Lite damm faktiskt och flummiga blogginlägg som har skrivits efter ett för stort intag av science fiction; dvs. Star Trek och romaner av Arthur C. Clarke som bl.a. gav oss ”2001: A Space Odyssey”. Det jag nog försöker att säga i texten nedan, är att jag är förundrad över hur allt hänger ihop. Vi har ett universum som till största delen är okänt för oss, för att inte säga en mänsklighet som inte riktigt vet vilken fot den ska stå på. Det är kanske inte konstigt att man svävar ut i tankarna ibland …

_ _ _

En märklig situation uppstår i det konkreta jaget när man kommer på sig själv med att ifrågasätta saker och företeelser som för några få år sedan blott var science fiction, men som idag är en del av vår verklighet. Jag minns för exempel när jag skickade mitt första e-mail, det var ett bra tag innan år 2000. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var helt otroligt att kunna skicka ett meddelande till andra sidan jordklotet på ett par sekunder.

Idag är situationen annorlunda, och jag tror att vi ibland försöker komma på alla slags anledningar att inte skriva de här små tidskrävande meddelanden. Inte sällan har vi på tok för mycket att göra.  Varför det fortfarande inte går att skicka meddelande från en hjärna till en annan förefaller stundvis vara en stor gåta.

Tankeöverföring fungerar visst redan idag har jag fått höra, dock enbart i anslutning till några små hjälpmedel i vår dagliga kommunikation med varandra; såsom alfabetet och skrivkonsten. Talkonsten är lika viktigt den med, för att inte säga vårt kroppspråk; men ingen kan se mig vifta med armarna i Australien från en öde strand i Skåne, så vida jag inte har en webbkamera tänd och är uppkopplad på nätet.

Våra farkoster, dvs. våra kroppar – avger värme och dofter i en stadig ström; och på många olika sätt är vi en enda stor meddelandecentral som ständigt kommunicerar med omvärlden. De signaler jag sänder ut påverkar någonting, och det som påverkas, något annat.

Vi har en viss hastighet när vi lever. Enligt Albert Einstein är det denna hastighet som avgör hur länge vi lever.

En kropp som rör sig hastigt genom rum och tid förbrukar också mer energi än en kropp som rör sig sakta. Den hastiga kroppen upplever dock mer och lever längre eftersom tiden då saktar ned.

Komplicerat? Nej, inte egentligen. Det verkar fullkomligt logiskt, speciellt när vi begrundar universum och de ofantliga avstånden och materians tillsynes eviga tillstånd. Jag tror att stjärnor och galaxer lever lika länge som vi gör, deras “hastighet” är dock större än vår, därför räknar vi deras födelsedagar i miljarder år. Om våra hjärtslag inte hade varit synkopiska med universum, dvs. förskjutna – med resten av existensen, hade vi upplevt allt inom samma tidsramar.

Är du på riktigt, eller är du en hop atomer som ständigt rör på sig i ett evigt och föränderligt universum?

Jag vet att jag är det, jag vet också att jag i grund och botten är en hop ingredienser som funkar bra när de är sammansatta på ett speciellt sätt. Lägger man i för lite av det goda i kastrullen, då blir det defekta delar.

Kroppen, som verkar vara så tätt sammanhållen, bombarderas ständigt av strålning från solen och jordens innanmäte, man kan ju undra vad det egentligen är som formar vår konstitution och mentala preciositet; uppfattningen om vår existens eller något annat; jag tror det är allt och ingenting på samma gång; och det är ju ovissheten om vad allt är på riktigt som gör livet spännande, från gryning till skymning, från vaggan till graven, från hjärtat till drömmarna.