I början av 90-talet hade jag en kompis som flyttade till USA. Anledningarna till denna utvandring var många. Främst handlade flytten om hybris, men också en sorts oförmåga att rota sig någonstans.

Då det hade gått väldigt bra för min kompis band, hade han helt plötsligt ett sjusiffrigt belopp på sitt bankkonto, och tyckte av någon anledning att Sverige var alldeles för litet för hans spenderarbyxor. Medan bandets 2:a hitlåt låg på förstaplaceringen i hela Norden, tog han sitt pick och pack och förflyttade sin anemiska lekamen västerut och hamnade efter en tid i Los Angeles där han skulle tillbringa drygt tio år av sitt liv. Bandet splittrades efter hans flytt och tog aldrig upp något sammarbete igen trots de stora framgångarna. Min kompis fortsatte dock sina musikaliska eskapader, inte som en bandledare av något slag, utan snarare som en konkubin åt mammon och sålde sin röst till höger och vänster att man inte visste var han hade sina musikaliska rötter.

Min kompis hörde av sig på sitt sporadiska sätt, vilket innebar att jag fick ett vykort var trejde år där det kunde stå:

”God Jul skalle-Pär! De snyggaste brudarna ligger här på Long Beach och steker sina baklykor!”

– och andra föga imponerande hälsningar som verkade vara skrivna i något slas rus där han fick dåligt samvete över det som han lämnat bakom sig.´Jag frågade bekanta om de visste hur det gick för honom “over there”? Det var ingen som visste riktigt. “Han lever väl livet”, var den vanliga kommentaren, och jag ville inte riktigt tänka på vad det betydde.

Efter många år när jag nästan hade glömt bort honom, stötte jag ihop med honom ute på en gata i Malmö. Han såg väldigt härjad ut, som om han varit med i det finska vinterkriget och förlorat både vett och sans. Något hade han visserligen förlorat, men det var inte vettet.

Vi tog en improviserad fika och snackade lite. Han berättade om vad som föranlett flytten till USA. Tydligen hade han gjort en tjej med barn, hon bodde i amerika och han ville vara nära sin avkomma när den väl kom. Varför han aldrig berättade detta för någon var pga. av att hans manager trodde detta skulle vara skadligt för hans image som frontman i ett band.

”Jag gjorde misstag, jag lyssnade för mycket på andra …”

Andra s.k. rådgivare hade också gett honom rådet att vidga sina vyer, vilket innebar att han efter tio år i USA mest var känd som bakgrundsångare till otaliga projekt. Det som fick honom att överge det stora landet i väst var inte den märkliga karriären, utan en händelse som skakade om honom rejält.

När han efter ett gig i Texas hade gått till en bar med ett par kompisar, hade det uppstått gräl med en typ på stället. Då barens policy var att man hängde av sig sina vapen (!?) ute i foajén, uppstod det bara en häftig ordväxling till en början, men sedan, efter stängningsdags, fick min kompis stirra rakt in i en pistolmynning och be om ursäkt för att han hade sjungit ledmotivet i en film som handlade om det amerikanska inbördeskriget.

”Jag såg hela mitt liv flasha förbi ögonen”, sa min kompis. ”Det var då jag förstod att det inte var värt det …”

Han bröt ännu en gång upp ett hem och kom tillbaka till Sverige, sin dotter kunde han inte ta med sig, men träffade henne tydligen flera gånger per år då hennes mor hade ett internationellt arbete.

Vi skiljdes åt och sa på var sitt sätt att det inte fick dröja för länge till nästa gång vi träffades. Det var flera år sedan. Nu vet jag att han bor i Norge och musiken har han lagt på hyllan.

Alla dessa människoöden man stöter på under sin egen resa är ofta fascinerande, och jag tycker man alltid lär sig något nytt om hur andra har haft det. Vad min kompis livsval anbelangar, tänker jag ibland på en textrad som han skrev i sina ungdomsår:

”I’ll never make it, if I don’t have you …”

Kärleken till livet och kreativiteten tar sig olika uttryck för oss alla.