Vi människor är svåra att knäcka. Ibland upplever jag det som om vi har ett inneboende kärnkraftverk i våra själar och våra hjärtan, för har vi väl satt upp mål som vi verkligen brinner för, då gör vi allt för att nå målet. Oftast är det sportutövare och celebriteter inom något område som hamnar i fokus när man talar om målmedvetenhet, för man menar på att dessa har hamnat där de hamnat pga. av en stark vilja att nå uppsatta mål. Självfallet är det så, men inte allt för sällan säger man i samma andetag att de har haft:

”Turen på sin sida …”
– och pekar på några slumpmässigt utvalda händelser som ska ha hjälpt individen att nå sina högt uppsatta mål. Kanske säger man också att han eller hon hade:

* vind i ryggen …
* stjärnorna stod dem bi …
* kraften på sin sida …

– eller andra mer eller mindre fantasifulla allegorier som gör sitt yttersta för att frånta den mänskliga organismen sin rättmätiga ära. Jag vet inte hur ni ser på era egna förmågor, men jag har märkt att människan ibland är kapabel att göra de mest förunderliga saker när hon väl har bestämt sig. Kanske är det fel att endast prata om målmedvetenhet, för det finns något annat där bakom ögonen och bröstkorgen som ger energi och hjälper fokusen.

Jag tror det är hjärtat. Jag tror det är själen. Jag tror det är kärleken till livet. Även om jag inte minns mina första staplande steg som barn, har jag kvar fragment av händelser i min innersta boning som jag burit med mig genom alla åldrar. Jag minns framför allt en grön fåtölj som tornade upp sig i mitt sovrum. Min mor brukade sitta i den och amma mig har jag fått veta. När jag var så pass gammal att jag kunde stå på egna ben, dock inte utan stöd – försökte jag alltid klättra upp i fåtöljen. Sittdynan brukade alltid slå mot hakan när jag närmade mig den, och tyget brukade kittla min näsa med små, spretiga sytrådar som lossnat på ett eller annat ställe.

När vänsterarmen for upp och handen grep tag om tyget på sittdynan, följde den högra armen och handen med automatiskt, och jag kunde stå så en mycket lång stund utan att varken komma upp eller ned. Men vänta lite; rörde sig inte sittdynan nyss? Jo, det gjorde den nog; jag gör nog bäst i att komma ihåg det. Nästa gång jag försökte klättra på fåtöljen, lade jag inte armarna ovanpå dynan, jag grep tag i kanterna istället och lutade mig bakåt tills jag hamnade på rumpan och hade dragit sittdynan med mig. Nu var hindret inte så högt längre; knappt 15 centimeter och jag kunde krypa upp, lägga mig på rygg och stirra upp i taket tills den där varma famnen kom och plockade upp mig.

Till denna dag, tror jag på våra inre styrkor och vår inneboende beslutsamhet, och vet med mig, om man inte lyckas en gång, då försöker man igen.