När jag föddes var året 1973. Det var knappt 30 år efter 2:a världskriget. Nu räknar vi samtiden som år 2018, vilket innebär att vi lever i framtiden; det är den framtid som så många författare och visionärer föreställde sig för över hundra år sedan. Jules Verne trodde vi skulle bo på månen, H.G. Wells föreställde sig en framtid där tidsmaskiner förde oss fram och tillbaka mellan nutiden, det förgågna och det som komma ska.

Jag har ofta fantiserat om att leva i en annan tid, separerad från våra märkliga dagar, men när jag har undersökt de århundraden som jag har funnit fascinerande har de alla varit fyllda av allvarliga problem, tillika glada för krig och hemsökta av sjukdomar som hotat att förinta den mänsklighet vi har kommit att förakta och beundra på en och samma gång.

Vi som är dessa framtidsmänniskor är lika futuristiska som 1700-talets människor skulle ha varit för dem som levde på 1500-talet. Hade Leonardo da Vinci fått uppleva våra dagar hade han kunnat peka på 100 olika saker och sagt:

”Ho sognato circa che!” (Jag har drömt om detta!)

Vad drömmer jag om?

Jag drömmer inte om att flyga eller beträda månens yttre skorpa; jag drömmer om kunskap och om kontakt, och stundvis om fred på jorden, en naiv dröm måhända.

Självfallet har jag undrat hur det vore att vandra bland molnen, och kanske ha ett hus där uppe som hade utsikt över en ren och frisk värld. Jag har föreställt mig djupa hav fulla av liv där ingen organism jagat något annat levande för att själv överleva. En utopi jag vet, men det var även datorn för 80 år sedan, eller penicillin, eller tanken att man skulle riva den mur som delade Berlin i två delar.

Allt kan hända, och allt det som kommer att påverka den andra framtiden händer faktiskt nu.