I före detta Socialistiska rådsrepublikernas union, dvs. Sovjetunionen, började man år 1970 borra ett hål på Kolahalvön för att se hur långt in i jordens olika lager man kunde komma. Som i alla spännande äventyrshistorier blev den här kapplöpningen ännu en tävling mellan två forna stormakter. I USA, i Washita County, Oklahoma, nådde man år 1979 så långt ned som till 9,583 meter. Det är en rejäl och lång sträcka. Men i det andra stora landet ville man nå längre ned till jordens innanmäte och nådde år 1989 12,262 meter; det är över 12 kilometer!

För den som inte är så insatt i ämnet kommer här lite snabbinfo över vad de olika lagren på jorden kallas (inifrån och ut):

1. Inre kärnan
2. Yttre kärnan
3. Undre manteln
4. Övergångszon
5. Yttre manteln
6. Jordskorpan

Men om vi återvänder till 1970-talet ett litet slag igen, så var djuphålstekniken relativt optimerad. Man hade redan grävt efter olja på oräkneliga oinbjudande platser och ville med det här försöket ta reda på vad som fanns där nere i jorden. Efter den senaste istiden försvann mycket av Kolahalvöns översta sediment bort, och detta innebar att mineraler och malmer var lättillgängliga, men vissa sällsynta metaller fanns längre ned, och detta, förutom kapplöpningen med USA, var startpunkten.

SG-3 projektet, som det kom att kallas var enligt officiella källor vetenskapligt, men troligtvis fanns det andra intressen som vi inte vet om, men det går att spekulera om de trodde att det kanske fanns guld i marken. Geofysik är för alla länder ett mycket intressant område där man kan lära sig både ett och annat om jordens tidigare historia, men även ta reda på vart den är på väg och hitta fynd som renderar jorden lukrativ.

Nu var det inte bara att springa ut var som helst och börja borra, man var först tvungna att ta reda på var det mest optimala stället skulle vara; inte i Moskva beslöt man, utan någon annanstans, längre norrut. Detta ställe blev just Kolahalvön där man efter seismologen Andrija Mohorovičić forskning i Kroatien många år tidigare, antog att ”moho-lagret” (även kallat The Mohorovicic discontinuity), kunde vara just en sådan plats i Jordens lager där man kunde få svar på sina frågor. Man visste att moho-lagret indikerade platser som var ”mjuka” och där kunde man ta behövliga prover eftersom man trodde att man kunde komma så långt ned.

Moho lagret ligger på olika ”djup” beroende på startpunkten. På någon oceanbädd kan det vara mellan 5 – 10 km ned, och uppe på land mellan 20 – 90 km ned.

Som ni säkert förstår vid det här laget borrade man bara ett hål som blev 12 km djupt, och trots att många forskare anser att det är av ytterst vikt att man kommer längre ned, övergavs både projektet i USA och Ryssland eftersom det dels tog alldeles för lång tid, och dels kostade för mycket, och det har vi ju aldrig hört förut.