Recensionen innhåller spoilers. Undvik att läsa om du inte har sett filmen än!
_ _ _

Det finns mycket att säga om George Lucas skapelse ”Star Wars”, så mycket faktiskt att jag tänker låta bli och istället koncentrera mig på regissören Rian Johnsons försök att ta sig an en mycket svårmästerlig genre, och ett mycket älskat universum.

Vad är ”The Last Jedi” egentligen? Som jag ser det, är den i grund och botten en film som försöker att läka Star Wars-universet från det sår som Lucas själv åsamkade sin skapelse. Den s.k. ”prequel-trilogin” började någorlunda bra med ”The Phantom Menace”, sedan spårade det ur rejält och det kräves ett avgrundsvrål från självaste Darth Vader i formen av ett utdraget: ”Nooooooo”, i ”Revenge of the Sith” för att undertecknad skulle vakna upp och inse att det hade gått riktigt fel i den tidigare unika sagan. Jag hade tidigare älskat Star Wars, nu höll jag det lite på avstånd, i varje fall filmerna. Inom SW-litteraturen var det alltid hög klass på stoffet, behöver jag ens nämna författare som Timothy Zahn, James Luceno, Alan Dean Foster och Karen Traviss?

Rian Johnsons variant på Star Wars-temat lyckas på vissa områden, men misslyckas katastrofalt på andra, något man också skulle kunna säga om J.J. Abrams försök i ”The Force Awakens”. De två herrarna har utgått från Disneys medie-bula och har fått fria händer att göra precis som de vill, och det har de sannerligen gjort till mångas förtret. Rent krasst skulle man kunna säga att de inte tror att man kan lära gamla hundar att sitta, därför tog de livet av både Han Solo och Luke Skywalker i sina kreationer. Man skulle kunna beskriva deras metodologi som en sorts kulturell omkullkastningsprincip där man fångat upp det som de vet var betydelsefullt en gång i tiden, ruskat om det i en svart påse med rostiga spikar och hällt ut innehållet i ett badkar med kokosmjölk. Man kan undra om något av innehållet håller sig vid ytan? Självfallet inte. Det sjunker till botten.

Rent krasst var The Force Awakens en kopia av ”A New Hope”, och våra nya hjältar (Rey, Finn, Poe och antagonisten Kylo Ren) – försök till hjältar för en helt ny generation sci-fi älskare som vill ha lagom mycket ”stoff”, men ack så mycket mer av det visuella. På det planet levererade Abrams och Johnson mycket hög kvalité, men inte så mycket mer. I dessa två filmer fick vi visserligen en ögonfest som tillfredställde actionälskaren, men så här i efterhand vet man att inget av det som utspelade sig på bioduken / tv:n / datorskärmen / mobiltelefonen – har dröjt kvar.

Det som slår mig så här i efterhand efter att ha sett The Last Jedi två gånger, är hur oberörd jag egentligen är. De känslor jag erfar har inget med sagan eller utgången av karaktärernas öde att göra, snarare om hur man har tagit ett mycket älskat varumärke och slagit det i spillror. Jag kan inte låta bli att notera att den känslomässiga kraften saknas.

Självaste Mark Hamill, som har spelat Luke Skywalker nu ett par vändor sedan 1970-talet, uttryckte sin besvikelse i medierna. Han kände inte igen den Luke som var med i The Last Jedi, kunde inte ens begripa dennes motivation att gömma sig på en Ö på något okänt hav och känna sig besegrad. Jag kan inte göra annat än att hålla med. Jag hade velat se en Luke som faktiskt fortfarande levde på hoppet om att befria sitt universum från ondska, inte gömma sig i en liten hydda och kasta en ljussabel över axeln. Sekvensen där han för en sekund överväger att mörda sin Padawan (lärling), passar inte in i den klassiska kanon att jag helst av allt vill glömma att jag någonsin har sett den.

Tyvärr är inte Lukes märkliga uppförande det enda stora problemet med Rian Johnsons film. Vi får även med på köpet en konstig ”rymdskeppsjakt”, en flygande Leia, märkliga beslutsfattare, en kamikazekrasch som aldrig borde ha fått komma med, en mycket märklig vinkel på humor, samt en protagonist som helt plötsligt är vältränad Jedi, för att inte nämna en antagonist som får raseriutbrott för det minsta lilla. Om du vurmar för forcerade kärlekshistorier, finns det även sådana i filmen och en läspande Benicio del Toro som får mig att tänka på ”The Keymaker” i ”The Matrix”-filmerna. Om du tillhör Gwendoline Christies fanskara som spelar Captain Phasma, kommer du bli besviken. Hon är med i ett par minuter och blir knuffad mot en säker död. Fast den bästa sekvensen av denna duell mellan henne och Finn är bortklippt (?)

Nej, det här är verkligen inte den film vi ville se; och jag vågar nästan påstå att världen är enig. Det finns ihärdiga rykten som härjar på internet att Rian Johnson inte kommer få skapa en ny trilogi för Disney, och tycker nog det är en bra idé att man lägger ned de tankarna. Det är upp till Abrams nu med den sista filmen att försöka återställa den skada som The Last Jedi ställt till med. Om så blir kan bara tiden utvisa.

IEGOCENTRISKT BETYG: