Regissören Gary Ross film ”Ocean’s 8”, kommer elva år efter Steven Soderberghs sista del i trilogin om återfallsförbrytaren Danny Ocean och dennes eskapader i jakten på stora pengar. I Soderberghs variant på ”heist”-temat såg vi bl.a. George Clooney i en av huvudrollerna, i Ross film spelar Sandra Bullock Dannys syster och lystrar till namnet Debbie. I den fullsmockade skådespelarlistan förutom Bullock, ser vi bl.a. Cate Blanchett, Anne Hathaway, Mindy Kaling, Rihanna och Helena Bonham Carter. Uppenbarligen lyser männen med sin frånvaro, och det är tanken. Men det handlar inte om en s.k. ”reboot” med enbart kvinnliga skådespelare enligt Bullock, utan filmen är en sorts geigermätare på vad publiken vill se just nu. Ingen ville se en Ghostbustersfilm med kvinnliga karaktärer, ändå producerade man en sådan, och kanske gäller samma sak här?

Jag såg filmen för ett par kvällar sedan och tog faktiskt med mig min allra kritiska lupp. Jag ville självfallet ge den en chans, men var tveksam till hela upplägget. Jag har gillat de flesta av Sandra Bullocks filmer, så även Cate Blanchetts, och Helena Bonham Carter har en lång och fin karriär i bagaget, så visst fanns det en viss förväntan på skådespeleriet. De flesta av oss som tittar mycket på film vet att det inte alltid är skådespelarens fel om en film inte fungerar. Dåliga filmer har ofta undermåliga manus, så väl regissörer som inte riktigt vet vad de sysslar med. Ocean’s 8 har inte exakt det problemet, men den lånar på tok för mycket från Soderberghs ”Ocean’s 11” för att kunna stå på egna ben.

De första fem minuterna bådar gott. Debbie Ocean förkunnar för en osynlig panel på fängelset hon har spenderat de senaste fem åren på, att hon bara vill leva ett enkelt liv och betala sina räkningar när hon kommer ut. Monologen är väl framförd och i de få sekunder då jag inte jämför hennes ansikte med Michael Jackson plastikopererade anlete (likheten är slående), känner jag att jag sjunker in en stund i hennes öde. Vi får inte reda på varför hon har suttit i finkan, bara att det är dags att komma ut.

Sedan går det raskt utför. Blanchetts karaktär ”Lou” poppar in i bild och ska föreställa en sidekick med lika lång meritlista som vår huvudperson. Hon residerar större delen av sin vakna tid på en bar och spär ut vodka med vatten, för om man är full märker man ändå inte skillnaden, skrockar hon. Blanchett, så väl Bullock har en stor bredd i sitt skådespeleri. De kan, med rätt regi och rätt manus, locka fram känslor som tillför produktionerna något, men i Ross händer, och i det undermåliga manuset ser vi bara karaktärer som gör saker. De sitter och pratar och planerar, de byter kläder och letar upp medbrottslingar, men allt detta sker utan minsta tillstymmelse av känsla. Efter tio minuter visste jag vart det barkade och lutade mig bara tillbaka i biofåtöljen och knaprade på mitt godis. Det här skulle verkligen inte bli en känslomässig resa.

Under tiden jag såg filmen blev jag ytterst medveten om hur dålig den var på att dra in mig i världen som den försökte måla upp. Det enda jag såg var karaktärer som var lika djupa som wellpapp. De visade inga känslor eller utvecklades, de bara var, och det är en av filmens stora problem.

Om vi jämför Ocean’s 8 med Ocean’s 11, eller varför inte originalet som kom på 1960-talet, har vi i denna version att göra med en film som helt sonika är producerad för den ”uppkopplade” människan; människan som egentligen inte har tid att titta på film, men ändå känner ett tvång att göra det. För att göra saker väldigt enkla för dessa människor, har man sett till att göra scenerna så korta som möjligt. Replikutbytet är aldrig längre än en minut, och man behöver egentligen aldrig tänka eller föreställa sig saker. Bullocks karaktär och de andra karaktärerna, förklarar hela tiden vad de tänker att göra så att man exempelvis inte missuppfattar vad de menar, eller misstolkar en situation. Repliken: ”I need a drink!”, skulle mycket möjligt vara början på en inre och ångestfylld resa, men i Ocean’s 8, innebär det bara att någon är törstig och vill dricka något starkt.

Filmens utseende har jag egentligen inga större anmärkningar på, förutom att de har lånat storyboarden från just Soderberghs förlaga. Filmens visuella uttryck är nästintill identiskt med Ocean’s 11, och jag antar att det är bra att man lånar från någon som vet vad han sysslar med. Vi får uppleva ett sammelsurium av 1970-talets bildtoningar, och ibland tror man nästan att det är  Blake Edwards, Sam Peckinpah eller William Friedkin som står för regin. Jag växte upp med s.k. ”deckarfilmer”, och skulle nästan våga påstå att jag har sett dem alla. Ross har inte gjort det, vilket tyvärr är uppenbart.

Färgerna är på intet sätt nedtonade i filmen som de brukade vara med 1970-talets palett; snarare tvärtom. På ”The Metropolitan Museum of Art” där mycket av handlingen utspelar sig, äter vi oss mätta på komplementfärger, guld och blodrött. När Rihanna kilar iväg nedför huvudtrappan i byggnaden med sin bunte diamanter väl gömda i hennes utstyrsel, inser jag att det ligger ett hommage dolt. Man brukar väl säga att det är tanken som räknas, och det gäller även i detta fall.

Ocean’s 8 är sammantaget en ganska onödig film som varken kan erbjuda mycket underhållning eller spänning. Vi får inte träffa djupa eller komplicerade karaktärer som brottas med något internt problem; allt handlar om yta. Visst blänker denna yta bra, men eftersmaken smakar besvikelse. Jag kan tyvärr inte rekommendera någon att se den, men om du ändå måste göra det; hålla mobiltelefonen nära.

Filmpostern har en intressant vinkel, men jag tycker det är på tok för mycket rött. Bakgrundens ”slitzar” (om man får använda det ordet?), för knappast tankarna till att filmen i grund och botten handlar om diamantstöld. Man hade lätt kunna fylla ut bakgrunden med någon scen från filmen, men jag tror det kanske hade varit lite för mycket att begära. Stort minus går till de Photoshoppade ansiktena som har för mycket svärta och inte är proportionerliga.

IEGOCENTRISKT BETYG: