Poeten, dramaförfattaren och skådespelaren Ben Jonson lever inte kvar i något selektivt kulturellt finrum som någon ikon för eftervärlden. Han levde mellan åren 1572 – 1637, och var verksam i London och samtida med William Shakespeare (mannen bakom pseudonymen var troligtvis Edward de Vere). Jonson är idag, och genom historien, mest ihågkommen för sina satiriska verk och en och annan hjärteberörande dikt. Förutom att han gillade män, kvinnor och sång, gillade han tydligen att promenera andra på nerverna. I en tid då modet och identiteten ofta satt fastklistrad vid en värja, var det just en sådant vapen han använde när han dräpte en annan människa, i vad man tror var en duell över en petitess i Frankrike. Alla nyfikna ögon och öron som borde ha fallit på hans konstnärliga gärning, blev istället mer intresserade av denna händelse som förmörkade hans plats i historien.

Dueller har förekommit sedan gryningens första ljus när amöba knuffade till amöba och de med något sorts mikroskopisk, unisont ljud kläckte ur sig:

”You wanna take this outside!?”

Den som vill förolämpa någon annan kan göra det på många olika sätt. En vanligt förekommande praxis är att kalla en storvuxen, eller mindre muskulär man, för kvinnans könsorgan. Detta skällsord är lika förnedrande för mannen som för kvinnan, men nog desto mer smärtsamt för en karl som tror att han väldigt maskulin och attraktiv, och vill verka “farlig” i andra alfahanars närvaro. Om man får ett sådant ord kastat i nyllet kan man gör en eller flera saker för att få upprättelse, dvs. om man nu känner sig förnärmad eller ledsen i ögat. Man kan välja att omedelbart kasta tillbaka någon liknande verbal dynga eller utmana opponenten i en duell på liv eller död.

Det finns säkert något njutbart i att skada en människa som har gjort en ont (om man är en psykopat och mår bra av andras lidande), men det finns många andra trevligare sätt som man kan lösa konflikter på utan att ta någon annans liv.

Jag och en barndomskamrat brukade avreagera oss med Julmust (?) när vi var små. Vi tog en hammare och ett spik och gjorde ett hål i kapsylen, sedan jagade vi varann runt om i lägenheten och trapphuset med denna “dödliga” och frätande syra som sprutade överallt. Den som fick kläderna förstörda först var förloraren, och vinnaren fick godsaker av den andre.

Andra bra sätt att lösa konflikter på kan vara uthålighetstest, sporttävlingar, mattävlingar, eller varför inte “man mot man” i något spel där man har samma förutsättningar att antingen vinna eller förlora.

Ett sista val man kan göra är att helt enkelt inte bry sig. Man kan vända andra kinden till om man skulle bemötas på något felaktigt sätt. Det sägs ibland att de som har bra självförtroende inte tar åt sig så lätt. Jag undrar om det verkligen är så enkelt?

Den berömde “superälskaren” Giacomo Casanova (1725 – 1798) skrev en gång en liten bok som hette: “Il duello”. I berättelsen redogör han bakgrunden till en duell han en gång blev tvungen att genomföra med en högst sardonisk man. Som i de flesta fall när det gäller Casanova, var denna händelse uppdiktad, och man såg oftare hans ändalykta skutta över hustaken i Venedig, än en stolt man som var redo att fälla vem som helst som hade haft invändningar mot hans goda natur.

När jag besökte Palazzo Ducale di Venezia (Dogepalatset i Venedig där Casanova hade suttit fängslad), såg jag inte tillstymelsen av spår efter någon ärbar person i hans cell, bara kalla, svarta stenväggar som hade sugit upp skriken av fjättrade fångar som visste de skulle möta döden när de gick över suckarnas bro.

Glöm inte ordspråket:

”Bätte fly än illa fläkta …”

Det ligger mycket sanning i det.