Den prisbelönte, italienske författaren Umberto Eco som dog i februari år 2016, skrev år 1983 sin mest kända bok: ”Il Nome Della Rosa”, (Rosens Namn) och kunde därefter skratta hela vägen till banken. Det bör tilläggas att detta var Ecos debutroman, och förutom att den erbjöd religionshistorik och detektivdrama, uppvisade den en sällan skådad bravur för medeltidens indoktrineringar, som, fyllda av rädsla, skydde kvinnans gäckande skönhet och något som vi alla tar för givet, skrattet, men även sökan efter livets mening.

I boken, som till sitt yttre är en klassisk deckare, får vi följa munken Adso of Melk och William of Baskerville på deras äventyr genom själens mest ambivalenta stadier. Självtukt, kättja och frosseri får vi veta tidigt i boken, är djävulens lockelser.

I sin prosa är Eco väldigt finurlig och låter oss förstå att vi inte bör spotta på våra begär, ty de är ju mänskliga, och att existera är inte en synd vad bibeln än säger om saken. Vidare lär vi oss livets yttersta skönhet är att acceptera den man är och göra det bästa man kan för att uppnå lyckan.

Det har spekulerats och ritats diagram långt tillbaka i tiden, förmodligen innan Moses hade skägg, att skönhet måste innefatta kosmiska proportioner. Ofta nämner man det gyllene snittet som den skönhet alla uppfattar, men inte nödvändigtvis förstår vad det är.

De flesta av oss vet direkt vad vi själva uppfattar som vackert. Utan att vi förstår hur det funkar, resonerar denna skönhet vi ser harmoniskt i vårt inre. Många tycker om att läsa om skönhet eller se bilder av fina saker, ibland även få det berättat för sig (prosa, lyrik m.m.), och det är nog en av anledningarna till varför vi gillar film, spel och böcker så mycket. Dessa tidsfördriv, som är ack så uppfriskande – ger oss en genväg till ett upplyst tillstånd som inte har något med andlighet att göra, utan lär oss mår bra i den stunden då vi upplever ”upplevelser”.

Om skönhet vore guld, hade vi blivit utarmade för länge sedan. Nu är det inte så som tur är; det räcker att vi går till en spegel och ser oss själva. Vi är en fantastisk varelse och varje individ representerar mänskligheten här på jorden, vilket man glömmer bort ibland, och det där med att titta djupare inombords är inte något som alla sysslar med, vilket är synd. Tolkat genom den mänskliga apparaten finns många insikter som går förlorade om man bara tittar rakt fram.

Skönhet återfinns inte enbart i våra ansikten, lägger man en hand på bröstkorgen känner man hur blodet pumpas runt. Varje sammandragning ger oss kraft att leva och andas, och är inte det skönhet säg?

Förr i världen var man inte lika rädd för åldrandet som man är idag. Man vill hålla fast vid livet (kanske berodde det på att medellivslängden på medeltiden var 33 år), och varför skulle man egentligen vara rädd för att huden blev slapp och ryggen böjd; för att man inte såg ut som man gjorde i sin ungdom?

Den moderna världen har lärt oss sky ålderdomen, men det är bara dumt. En dag kommer vi kanske inse att det är ett privilegium att åldras och få rynkor, många lever korta liv och skulle ge allt för att vara i våra skor.

När problemen och vardagen greppar tag om våra sinnen är det lätt att glömma bort det metafysiska, och enbart fokusera på det världsliga, ty samhället vill hålla oss fångade i den där bubblan av självförakt och oro. Kanske har det aldrig varit så viktigt som nu att se den dolda skönheten inom oss själva. Det är faktiskt det finaste vi har, och det mest värdefulla.