… eller var det i varje fall på 1700- och 1800-talet i olika delar av världen. Nu lever vi knappast i ett gråtmilt sekel, utan har lärt oss härbärga (beherberge på Tyska) varje känsla och gömma den bakom en fasad av påklistrade leenden och en back Norrlands Guld. Nu är det inte så att jag förespråkar rödnosade karlar överallt, men inte ska man behöva dölja vad man känner, eller? Men jag förstår problemet och oron som skulle kunna följa. Om var och varannan karl sponant skulle börja fälla tårar hade nog mången man (och kvinna) – slängt sig på luren och ringt 112 och berättat om masshysterin som drabbat landets manfolk. Annat var det för ett par hundra år sedan, exempelvis i England. Män som gråter och visa känslor började som en överklasstrend. Besökare i de finare salongerna kunde för icke så länge sedan uppleva hur förnäma herrar i dyra kostymer, utan någon som helst blygsel – brast ut i spontana känsloattacker. Med lite fantasi kan vi se scenen framför oss; snyftande karlar i vitpudrade peruker som snyftande och snorande duttar sina rödgråtna ögon med vackra och exklusiva sidennäsdukar.

Det hela verkar kanske överdrivet och märkligt, men sanningen är den att man såg upp till män som hade förmågan att kunna fälla några väl valda tårar i rätt sammanhang. I överklasskretsarna var denna “talang” ett tecken på att man hade ett förfinat sinnelag och visste hur man skulle röra sig i societén. Idag hade en sådan karl fått en alvedon i näven och en knuff i ryggen:

”Skärp dig för fan!”

Här i Sverige omfattade det spontana gråtandet på 1800-talet båda könen, men det krävdes ändå att man hade en sorts andlig klass för att bemästra det perfekta gråtet, och denna fick man genom att läsa de stora filosofiska verken, eller fördjupade sig i Jesu liv; något som kvinnor ofta inte hade tid till.

De tidigare seklens predominanta trender följde med in på 1800-talet och utgick från norra Europa, men främst från Frankrike där den franska etiketten reglerade allt mellan himmel och jord. Inte sällan grät nordiska gentlemän (notera stavningen) över det s.k. “kulturella mindervärdeskomplexet” som kunde vara nog så paralyserande, men det gav tårarna en puff, och det var det viktigaste.

Den svenske man som ville fjärma sig från sitt egentliga ursprung (läs. född på landet), gjorde bäst i att leta upp en offentlig plats där många människor samlades, exempelvis ett universitet, teatern eller varför inte en marknad, och gav fullt uttryck för sin själs “honnête homme” (ödmjuka och ärliga natur) genom att snyfta högljutt. Hade mannen i fråga tur, fanns det en kvinna som iakttog honom i periferin och kunde slänga längtansfulla blickar åt hans håll.

Eftersom det i stort sett var förbjudet med dueller i offentligheten när samhället blev än mer moderniserat, fick gentlemän lösa sina konflikter på annat sätt. Om man utsattes för en grov förolämpning, säg, någon gick lös på hur ens mustasch såg ut, då passade det alldeles utmärkt att gråta en skvätt för att visa hur sårad man hade blivit.

Den man som hade riktigt goda vänskapsband med en annan man, kunde av sentimentala skäl ses falla ihop i en annan mans armar som en liten docka. Kärleken mellan två män var inget man såg ned på förr i världen, snarare ansåg man att sann vänskap var mycket djupare och beständig än den äktenskapliga kärleken. Det sistnämnda påståendet hade mycket att göra med att man arrangerade sina äktenskap.

Längst ned på samhällsstegen fanns det ingen plats för tramsiga och känsliga män; dessa män hade lärt sig behärskning i livets hårda skola där fromhet och andlighet inte hade någon plats. När så bondepågen, lämnade landet och for in till stan, tog han med sig sina ideal från uppväxtåren, och började uppfostra sina barn på samma sätt. De skulle genom livet, förutom att lära sig veta hut, “…sköta sig själv och skita i andra”. Räck upp en hand om du aldrig hört den devisen (motto, valspråk) någon gång.

I realskolan (som fanns i Sverige ända till början av 1970-talet), upphöjde man denna känslornas osynlighet genom att hylla hjältar man trodde, och önskade, hade detta karakteristisk manliga drag. Det var ju självfallet påhittat; men snart stod vikingar och karoliner högst upp på tronen och brottade bort det där franska kulturinflytandet som gjort “kärringar av män” i så långa tider.

När 1800-tal gled över till 1900-tal, hade den nya samhällseliten, den s.k. “bourgeoisen” (borgaren) tagit över stora delar av politiken och kulturdebatten där man hämtade sin stränghet och livsideal direkt från affärsvärlden. Upp blomstrade en värld där det inte fanns plats för tårar eller känslighet, och det är just i denna värld som vi nu lever i.

Vill man vara riktigt sarkastisk och läsa mellan raderna, förstår man hur man på ett enkelt sätt bollade över känsligheten på kvinnan, och där verkar hon fortfarande; på en plats där gråtet är en privat angelägenhet och män inte förstår var tårarna kommer från.

Gråter gör vi alla förstås någon gång, men helst i ensamhet för att på så sätt dölja alla spår av svaghet.