Jag tog en minisemester idag. Den varade faktiskt bara sex timmar, men det räckte för att rensa huvudet och få lite perspektiv på tillvaron.

Först körde jag en timme norrut, sedan svängde jag österut, körde rakt fram ett par kilometer, vinkade till ett par kor, slängde lite kyssar till skuttande harar och såg en vacker fräulein komma svävande genom landskapet på en grön cykel. Hennes gyllenblonda hår flög i vinden medan hon blev omhuldad av sin vita klänning. Hon såg ut att vara i fyrtioårsåldern och var förmodligen på väg hem, men jag stannde inte och lyfte på hatten som en riktig gentleman hade gjort, utan körde lugnt vidare medan landskapet förförde mig med alla sina nyvakna färger.

Någonstans mellan punkt A och punkt B, körde jag vilse bland de snåriga lantvägarna. Jag skyller dels på landskapet och dels på den vackra kvinnan, men bestämde mig för att inte slå på den förkastliga navigatorn som alltid har rätt. Ibland kan det vara kul att överraska sig själv med att tänka med egen hjärna. Och kan ni tänka er, det funkade! Jag svängde visserligen lite fel här och där, men nosen visste ändå vart jag skulle köra, och snart var jag framme vid min destination.

Jag hade ett väldigt viktigt uppdrag förstår ni, och hade sedan förra sommaren planerat att överraska en kompis som jobbar på en gård, men hade inte riktigt hittat tiden att bara dyka upp så där helt plötsligt i vardagen. Nu gjorde jag det, och hade en förträfflig eftermiddag i en tidstypisk lantidyll så som den kunde ha sett ut för flera hundra år sedan.

Gården där min kompis jobbade, var en del av ett projekt som går under benämningen “living history”, och är mer eller mindre ett “levande museum”. Det är ett spännande projekt som finns lite varstans i vårt avlånga land.

När vi satt där i solen och åt rabarberpaj, kom min kompis arbetskamrater på besök, och inte helt oväntat hade de med sig sina två söner som var så där underbart busiga som barn ska vara. Det tog inte lång tid innan hönorna började springa sin väg, stövlar och spadar kom flygande, dammet yrde och svinen grymtade av allt ståhej. När vi trodde grabbarna hade lugnat ned sig en aning, pustade vi ut och drack lite kaffe. Just som jag blundade och njöt av solen, kände jag hur någon vattnade min ena sko. När jag slog upp ögonen stod ett av busfröna där och såg glad ut, och jag kunde inte göra annat än att le tillbaka.

Hans föräldrar blev förskräckta, men jag bara nickade åt dem att vara lugna. Skor med goretex mår bra av att vattnas ibland, precis som vi människor med nya intryck och upplevelser.

När jag körde hem senare på eftermiddagen, körde jag inte vilse. Jag följde molnen och mitt humör och var lycklig.