Jag har ingen far i livet, ingen mormor eller morfar, ej heller någon farmor eller farfar. Ett stort stycke fattas i mitt liv, men det är som det är. De dog just som jag höll på att växa upp, eller några år innan jag föddes. Jag hann aldrig lära känna några av dem, eller de mig. De morföräldrar jag fick ett par minnen med är jag väldigt tacksam över, och kan känna en sorts barnslig berusning i kroppen när jag hör ett visst skratt som påminner om min mormors. Åren går fort, ansikten glöms bort, och röster som en gång borde ha varit naturliga inslag i en människas liv är borta, för alltid. Ett par fotografier här och där kan återskapa bleknande minnen, men dessa fåtal stunder av hågkomst lättar inte på det ledsna hjärtat.

Ibland tänker jag att det är tur att de är borta. Vad skulle hänt med dem i den svenska sjukvårdsapparaten om de inte hade hälsan. Skulle “de” ha stoppat dem fulla av piller, låst in dem på ett badrum och kommit och kollat efter en vecka om det fortfarande fanns liv i organismen? Vem ska vårda och bry sig om dem när vi själva inte har tiden på vår sida?

Det finns många skräckscenarion, men det är främst ensamheten som skrämmer de äldre. Det finns ingen som vill glömmas bort, varken ung eller gammal. Den som aldrig blir ihågkommen existerar inte. Jag hörde dessa exakta ord en gång från en ålderstigen poet med skakiga ben, men desto vassare penna. Han brukade ta sig till ett poesisällskap jag ofta besökte för massor av år sedan och berika oss med sina underfundigheter.

Jag såg honom aldrig ledsen; men visst fanns det tårar i hans lyrik; den liksom bara strömmade från hjärtat och hittade nya hem; däribland mitt.

Ibland tänker jag på de jag förlorat, och undrar om någon kommer tänka på mig om hundra år. Det är skrämmande att bli äldre, men ett vackert privilegium när man tänker efter. När jag ser min lilla son leka vid mina fötter blir jag fruktansvärt rädd för döden. Jag vill njuta av livet med honom, aldrig lämna hans sida, men ödet vill annorlunda. Ingen av oss kommer leva för evigt, och kanske är det bara så det ska vara.

Tiden är både vår vän och fiende. Den låter oss förnimma evigheten, men påminner oss ständigt om det bedrägliga; illusionen att leva handlar egentligen mer om köttets begränsningar än om själens metafysik. Själen kommer alltid vara fri och flyktig i naturen, men vi i våra ömtåliga farkoster måste stanna kvar och bli en del av jorden. På det sättet kommer vi alltid finnas kvar när vi är borta; som ett sandkorn i vinden, eller som ett glimmrande löv, fyllt till bredden av livets klorofyll; naturens blod, det eviga.