Jag kommer ihåg första gången jag blev inkallad till ett krig. Året var 2002, men fronten placerad i det förgångna, i Frankrike, Normandie, Dagen D.

För mig var det egentligen dagen ”U”, U som i ”upplevelse”, för jag hade aldrig tidigare blivit konfronterad med ett regn av kulor på det sättet. Visserligen hade jag spelat ”Half-Life”, ”Deus Ex” och ”Operation Flashpoint” tidigare och visste i stort vad FPS-spel gick ut på, men placerat i ett scenario som byggde på verkliga händelser var något helt nytt för mig.

Medan soldater (NPC:er), dog omkring mig på stranden på Omaha Beach (kustremsan mellan Sainte-Honorine-des-Pertes och Vierville-sur-Mer) – försökte jag få lite grepp om verkligheten, rättare sagt, den virtuella verkligheten. Var det verkligen så här de hade haft det; soldaterna i den första infanteridivisionen? En liten förflyttning på någon enstaka centimeter kunde betyda liv eller död.

”Så här kunde det väl inte ha varit i verkligheten …”, tänkte jag. ”Det var ju livsfarligt och helt galet!” Det skulle snart visa sig att spelet var en väldigt sanningsenlig tolkning av verkliga händelser.

För att ens kunna avancera framåt var unga män, mig inräknat, tvungna att röra oss framåt, ständigt framåt, mot den eldsprutande kakofonin från Maschinengewehr 42, utplacerade i små titthål i bunkrarna som var propfyllda med Hitlers hatiska och hjärntvättade Wehrmacht. Jag vet inte hur många gånger vi dog där på stranden; vi bröder mot ondskans axelmakter, men det var tillräckligt många gånger för att jag skulle känna att det sannerligen fanns en ära i att bekämpa ondskan på jorden.

Efter de hårda striderna under Dagen D var jag fast i genren.

Raskt cyklade jag, körde – flög till spelbutiken efter mitt första äventyr med: ”Medal of Honor – Allied Assault”. Nu ville jag känna samma slags rus igen, men det fanns tyvärr inte så mycket att välja mellan, förutom nykomligen ”Call of Duty” när året var 2003.

Trots att man i det spelet rörde sig i samma universum, dvs. bakom 2:a världskrigets järnkuliss, var det en helt annan upplevelse. Call of Duty var många gånger svårare, och ai:n ofta väldigt oförutsägbar. Eftersom jag inte hade mycket erfarenhet av krigsspel, eller ett så raskt musfinger på den tiden fick jag ibland leta upp s.k. ”trainers” för att ens kunna ta mig vidare till andra nivåer. När spelen väl var genomspelade, gick jag tillbaka igen, den här gången utan fusk och klarade mig mycket bättre.

I början av 2000-talet var inte spelen beroende av internet på samma sätt som idag. Man köpte ett spel och plockade ur CD-rom-skivan och placerade det i släden, sedan fick den lilla plastbiten snurra där i tid och otid med att ladda nivåer eller kolla så att man inte spelade ett kopierat spel. Det senarenämnda hände ibland måste jag tillstå. Eftersom begäret efter nya upplevelser och spel aldrig tog slut, fick man kopiera spel från kompisar för att få sitt dagliga fix, och det var på det här sättet jag upptäckte spel som ”Hidden & Dangerous” och klassikern: ”Return to Castle Wolfenstein”.

Spelen man tyckte om eller ville ha, fanns inte att tillgå på direkten som idag, vilket innebar att man spenderade mer tid med dem, även om de var riktigt dåliga. Jag kastar ett ont getöga på ett av DICE första spel, ”Codename Eagle” som jag knappt fick igång innan det kraschade.

Jag tröttnade aldrig på att jaga och eliminera nazister, men efter många krig kändes jorden som ett tröttsamt slagfält och hjärnan kunde inte sluta sukta efter sitt digitala dopamin. Snart började jag titta på spelhyllan efter andra spel som kanske kunde ge mig samma tillfredställelse som krigsspelen. ”Star Trek”-universet hade mycket att erbjuda, så även ”Star Wars”. Det tog inte lång tid för mig att dra på mig rymdbyxorna och skutta ut i det okända.

Jag minns hur jag fullkomligt älskade: ”Star Trek – DS9: The Fallen”, så även ”Star Wars – Jedi Knight II: Jedi Outcast”. De här spelen var så beroendeframkallande att min dåvarande fru fick slita loss keyboarden från mig. Jag kunde knappt slita mig från äventyren. Även om hon stod naken framför mig med en fjäder i rumpan, så tyckte jag det var roligare att fajtas med Sith än diskutera vad vi skulle ha till middag.

”Men lilla, kära smulan, du ser väl att jag håller på och försöker rädda universum!?”

Många år senare känner jag mig inte som en trött soldat, snarare som en soldat som just blivit varm i kläderna. Spelutbudet är otroligt stort idag och det finns många fienden att bekämpa, den största torde kanske vara tiden. Man kan inte vara på alla fronter samtidigt, även om man försöker.