Mansgrisar är inte ett utdött släkte. De finns i varje segment av samhället och dyker fram när man minst anar det, något som framkom med tydlighet nyligen i och med MeToo-rörelsen. Allt som oftast häver mansgrisen ur sig invektiv för att dölja sina egna tillkortakommanden. När han får på näsan för att han glömt göra något, exempelvis hämta barnen på dagis, eller inte orkat göra någon typisk, manlig handling i vardagen, är det lätt att han vräker ur sig ord som kärring, eller skata.

Dessa ord kan man kanske spotta ur sig med en viss affektion till partnern, men det är inte OK att kalla sin bättre hälft för ”hysterisk”, detta av ett par anledningar. Vi vänder oss till historieböckerna så får jag förklara.

Förr i världen led kvinnor ofta av en åkomma som kallades för ”hysteri”. Dåtidens lärda förstod inte att sammankoppla denna psykiska åkomma med den fysiska kroppen, och betraktade sjukdomen till en början som en neuros som kunde väcka ångestväckande impulser. Vad det handlade om i själva verket var undertryckta sexuella känslor som kvinnor varken fick tala om eller visa för någon.

Problemet med den kvinnliga hysterin var omfattande under många tusen år, men den fick sitt genombrott under den Viktorianska tiden i England, då landet, och alla dess områden – befann sig i en industriell revolution och ett sällan skådat uppvaknande. Trots att samhället i stort progredierade (gick framåt), gick det mycket långsammare med de mänskliga behoven och kartläggningen av människans sexualitet.

I slutet på år 1859 fanns det en icke namngiven ”kroppsmanipulatör” som hävdade att var fjärde kvinna i världen led av denna hemska neuros och kunde presentera en omfattande mapp på drygt 80 sidor med detaljbeskrivningar på olika symptom. Några av dessa innefattade sömnlöshet, plötsliga röda kinder, varm panna, yrsel och illamående, andningssvårigheter, koncentrationssvårigheter, spasmer i muskler, oförklarligt dåligt humör, oförklarligt glatt humör, dålig aptit, huvudvärk, vanföreställningar m.fl. Idag kallar vi inte dessa symptomer för neuroser, utan för kåthet.

För oss som lever idag låter det fullständigt absurt att man skulle kalla en kvinnas lustkänslor för neuroser, men för ett par hundra år sedan var det inte accepterat att kvinnor hade sådana känslor. På sin höjd skulle de ställa upp och tillfredställa sin man när han så helst behövde. Om de av en händelse råkade gilla proceduren fanns den allrådande moralen och gudstron där som såg till att kvinnorna led helvetets kval och fick antingen ångest eller djup depression på köpet. Man skulle knappast njuta av det som man höll på med, snarare plågas av efterverkningarna, därför var det bättre att man avstod helt och hållet.

Under den Viktorianska tiden förstod man i grund och botten vad hysterin berodde på, men lät det enda botemedlet mot åkomman vara outtalat. Vissa läkare använde sig av ”bäckenmassage”, för att hjälpa sina patienter, vad de i själva verket gjorde var att stimulera kvinnornas könsorgan med händerna och fingrarna. Efter en stunds behandling fick majoriteten av kvinnor en s.k. ”hysterisk paroxysm” som fick deras kroppar att skälva av välbehag. Idag kallar vi denna händelse för en orgasm.

I början på 1870-talet förstod läkarna att de inte kunde klara av den massiva ström av kvinnor som alltid stod i kö och väntade på att få behandling, så man började spåna på idéer som skulle kunna hjälpa dem med svåra patienter, dvs. kvinnor som hade svårt att få orgasm. Att informera gifta par, eller gifta män, hur de kunde tillfredställa sin kvinnor, var något som aldrig kom upp i något samtal. Hur skulle det ha sett ut om män och kvinnor pratade med varandra (?)

Det tog ett par år och massor av experimenterande, men år 1873 i Frankrike hade man en fungerande vibrator som hade testats på mentalt sjuka kvinnor i ett sinnessjukhus. Läkarna utbildades i den fina konsten att ”vibrera” och kunde framkalla paroxysm mycket lättare med det nya verktyget.

När år 1899 gled över till 1900-talet, blev vibratorerna ett nytt hälsofrämjande verktyg som vem som helst kunde köpa till sitt hem. Vid det här laget visste ändå alla vad läkarna sysslade med, så det var dags att gå vidare.

Kvinnor som aldrig får orgasm är fortfarande ett stort problem idag, men nu använder man sig inte av en påhittad diagnos, utan förstår att god kännedom av den egna kroppen och sexualiteten är det enda som kan lätta symptomen.

Kalla därför aldrig en kvinna för hysterisk. Samhället är redan fullproppat med förakt så det räcker.